Min tidigare medförfattare Karl-Olov Arnstberg (KOA) har just utkommit med sin elfte skönlitterära roman, Uppbrott (Debattförlaget). De tre första gavs ut på Bonniers, de fem nästkommande på Carlssons och de tre senaste på hans egna Debattförlaget. Denne ständigt skrivande man har sedan sjuttiotalet hunnit med en bit över 60 böcker, mest facklitteratur.

I Arnstbergs produktion är det mest av allt samhällsfrågor som är på tapeten: vad som är svenskt, samhällsplanering, om övergrepp i brottmål och zigenare/romer, det senare hans specialgebit som etnologiprofessor. Aktiv i invandrardebatten har han varit sedan 1970-talet. Det var också genom den på egen forskning baserade rapporten Svenskar och zigenare (Carlsson, 1998), som den tidigare av både massmedia och som föreläsare flitigt anlitade Arnstberg blev en allt mindre vanlig gäst i det offentliga rum, som han i dag inte alls har tillgång till. Det senaste decenniet har hans bokproduktion handlat om politisk korrekthet, mångkultur och massinvandringens konsekvenser för vårt arma land. Han driver också sedan länge bloggen Invandring och mörkläggning, ett projekt som vi tidigare hade tillsammans under flera år.

Arnstberg menar att det är viktigt att också skönlitteraturen skildrar dagens sammanfallande Sverige, med sin bråddjupa klyfta mellan dem som ser vad som händer och en folkmajoritet som mer eller mindre hjärntvättas av media. En feg och anpasslig intellektuell ”författarelit” har målat upp hotet mot Sverige som bestående av stöveltramp, brunt trettiotal och högerextremism. Rimligen finns det också de som ser hur både rätts- och välfärdssamhället faller sönder, men inte vågar ta bladet från munnen, därför att risken är stor för att de offentligt får löpa gatlopp. Därför behövs en motkraft i form av en angelägen, modig, både allvarlig och humoristisk, litteratur som blottlägger konsekvenserna av den politiska korrekthet, som sedan länge kopplat strypgrepp på det fria ordet, menar Arnstberg. Etablerade bokförlag har hittills inte vågat ge ut en enda roman som skildrar dissidentillvaron inifrån. Inte heller förlägger de facklitteratur som på allvar tar upp massinvandringens konsekvenser. Det är talande att Arnstberg och andra författare som är ute i samma ärende måste hitta alternativa vägar och bygga upp egna förlag.

Den 46-årige arkitekten Jonas är huvudpersonen i Uppbrott och hans liv skildras under två olika faser, med ungefär ett års mellanrum. I den första fasen vaknar han politiskt och inser att han måste ta sitt medborgerliga ansvar och fritt föra fram sina farhågor när det gäller samhällsutvecklingen, såväl på arbetsplatsen som i vänkretsen och i familjen. Tystnaden är farlig, de måste tala med varandra om det som sker. Resultatet är att han kommer på kant med i stort sett alla och hans äktenskap kraschar. Som Jonas vän Christer formulerar det: ”Du blir som en av medeltidens spetälska, som försågs med en liten plingelingklocka, så att alla friska människor kunde hålla sig på avstånd.” Även om Jonas är yngre än Arnstberg, bär deras livsöden gemensamma drag av förlorade äktenskap och en maktlojal vänkrets, något som renderat exil på andra sidan jordklotet (KOA bor under vinterhalvåret i södra Thailand).

I den andra fasen, som skildras växelvis i vartannat kapitel, har Jonas emigrerat till Bali, där hans yngre bror med familj bor sedan ett decennium tillbaka. Även om inte heller det livet precis är någon dans på rosor, så är det ljusare och mer löftesrikt. Där ägnar han mycket tid åt att skriva om det som hände, som ett sätt att förstå det som drabbade honom.

Arnstberg har i samtal med mig förklarat att enbart ge bilden av ett liv som går sönder i ett Sverige, som också går sönder, blir både för sorgligt och förutsägbart. Men det har också varit viktigt att de människor som gestaltas i romanen relateras till samhället. Man kan säga att texten är sammanvävd med tre grundperspektiv: Jonas i Sverige, Jonas på Bali och det svenska samhällets sönderfall, som framför allt skildras i de samtal han för med familjemedlemmar och vänner.

En av skönlitteraturens fördelar är att författaren kan låta romangestalterna lyfta fram perspektiv och företeelser, utan att själv behöva ta ansvar för dem. Ett sådant tema i Uppbrott är diskussionen av könsroller. I synnerhet fastnade jag för en dialog – eller snarare monolog – där den 64-årige världsomseglaren Stan, som är en av Jonas vänner på Bali, förklarar varför han inte vill bo i sitt hemland Nya Zeeland, trots att han där har inte mindre än sex barn, ett stort hus samt en kvinna som han ännu formellt är gift med. Stan förklarar för Jonas att kvinnor lever i en drömvärld. När de får makten så ljuger de ihop ett samhälle som inte finns, eftersom de mer än män eftersträvar ett idealsamhälle där alla är sams. Det är en utopi, då vi i grunden är biologiska djur. Bilden av samhället blir på så sätt viktigare än verkligheten. Männen anpassar sig, eftersom de gör vad som helst för att få ligga. Men kvinnor vill egentligen att män ska bestämma och föraktar innerst inne dessa anpassliga hanar. Kvinnorna blir olyckliga när de själva får bestämma, förklarar Stan.

Kvinnors ökade politiska makt i samhället och männens feminisering är en giftig brygd. Jonas ser relevansen också för det svenska samhället – aggressiva svenska feminister ger knappast intryck av att vara lyckliga. Detta är emellertid en fråga som knappast går att debattera i det Sverige där feminismen har tagit formen av en närmast statsbärande religion. Vad vill de som ifrågasätter jämställdheten? De är alltför lätta att avfärda som reaktionära och misogyna mansgrisar – män som inte förstår att samhället rusat ifrån dem, män som tycker att kvinnors uppgift är att stå vid spisen och föda barn. Upp till kamp mot de vita cis-männen och det förtryckande patriarkatet! Romanformen möjliggör en viktig men också ack så svår diskussion kring jämställdhet och könsroller.

Upprott berör flera centrala teman som vår etablerade författarkår negligerar. Vi behöver få en öppen, allsidig och omfattande diskussion om sådana frågor som emanerar från vår extrema invandringspolitik: det pågående ”demografiska självmordet” (som en av romanens figurer uttrycker det), vanmakt och exil – allt fler svenskar överger Sverige.

Mitt samlade intryck är att, för att vara en tegelsten på 450 sidor, är Uppbrott en ovanligt lättläst roman. Det beror främst på att det finns ett driv i berättelsen och en autenticitet i såväl miljöskildringar som i de personliga karaktärerna. En av anledningarna till att den griper tag är en stark undertext av att mycket av detta är självupplevt. En annan är förtrogenheten med balinesisk kultur, språk och sedvänjor. KOA har tidigare bedrivit etnologistudier och i långa perioder bott på Bali.

Ska jag säga någonting negativt om boken känns det ibland som om romanens gestalter blir föreläsande när de talar om ämnen som invandring och feminism. Jonas görs mest till passiv åhörare i dessa sammanhang, när de sätter ord på vad han innerst inne känner, vilket inte är fallet i övrig replikväxling. Man kan ana att författaren tar tillfället i akt och lättar på det inre trycket.