Igår publicerades tre artiklar om koranbränningen i Malmö på detgodasamhället.se, en av Anders Leion, en av Nils Littorin och en av mig. Saken väcker heta känslor, det märker man inte minst i kommentarsfältet (och på att Mohamed Omars artikel, som startade hela diskussionen i förrgår, nu närmar sig 15 000 läsningar vilket gör den till en av årets mest lästa krönikor).

Särskilt intressant är kanske att Dagens Nyheters skribent Niklas Orrenius, som Anders Leion kallade ”en sympatisk idiot”, igår skrev en ny artikel där han med emfas framhåller just den uppfattning Anders kritiserar honom för.

Det som gör koranbränning så laddat är att det skapar en motsättning mellan en sympatisk beteenderegel – att man inte ska kränka människor i onödan – och en viktig demokratisk princip, nämligen att folk ska få säga och göra vad de vill, även sådant som är obehagligt, om det inte skadar andra. I det här fallet handlar det om vad som är viktigast, att Rasmus Paludan och hans vänner inte bör reta upp muslimer genom att bränna koranen eller att Paludans demokratiska rättighet att göra en enligt mångas mening plump gest ska försvaras. Det hela blir förstås än mer knivigt av det faktum att Paludans motiv att bränna koranen inte är att han gillar att bränna böcker utan just att han vill förolämpa muslimer (i syfte att provocera dem att göra dumheter och därmed blotta sig ungefär som när tjurfäktaren svänger den röda muletan framför ögonen på tjuren för att reta djuret och få det att anfalla så att matadoren kan sticka in sitt svärd).

Det som är unikt med västerlandet och skiljer det från alla andra kulturer, vad jag vet, är det här med individuella fri- och rättigheter, till exempel yttrandefriheten. I västerlandet får man säga vad man vill hur tölpigt det än är. (I det mest västerländska av alla västerländska länder, nämligen USA, har man inte ens någon motsvarighet till den europeisk styggelse som utgörs av förbud mot att tala illa om olika folkgrupper.) Denna västerländska heliga demokratiska princip fångas kanske bäst i den devis som troligen felaktigt tillskrivits Voltaire: Jag hatar dina åsikter men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttala dem.

Några av dem som inte ansluter sig till denna västerländska demokratiska princip är just Niclas Orrenius på Dagens Nyheter samt två religiösa ledare i Malmö som Orrenius hyllar, nämligen rabbinen Moshe David HaCohen och imamen Salahuddin Barakat (bilden).

Rabbinen säger apropå Paludan att ”bara ett sjukt och perverterat sinne använder medvetet sin frihet till att göra andra illa”. Vad HaCohen tycker att staten ska göra med de sjuka och perverterade sinnena framgår inte men det verkar inte som om han nöjer sig med att lämna dem ifred om de inte skadar andra. Imamen har på YouTube klarlagt att han inte anser det ursäktligt att kränka muslimer.

Dessa två religiösa ledare är enligt Orrenius ”två av de starkaste trådarna i den malmöitiska väven”. För Malmöbor som oroar sig för misstro mellan grupper har ”deras vänskap och samarbete blivit en viktig symbol”.

På den här punkten tror jag inte det finns någon kompromiss. Man måste välja mellan den belevade sociala respekten och den hårda demokratiska principen. En som valt fel är olyckligt nog Malmöpolisen som inte beviljade Paludan demonstrationstillstånd utan tvärtom portade honom från Sverige under två år.

I ett normalt västerländskt demokratiskt land hade polisen inte skyddat uppretade muslimer från Paludans kränkningar utan Paludan från de våldsamma muslimerna. Så har Sverige tidigare gjort. Lars Vilks är ett exempel. Svenska staten lägger ned åtskilliga miljoner kronor om året på polisskydd till Vilks för att visa att demokratin av principiella skäl skyddar folk som gör dåliga ritningar av kränkande rondellhundar från de kränktas våld. Vad är det som fått Malmöpolisen att ge upp Sveriges grundläggande värderingar och börja förhandla med demokratins fiender? Orrenius skriver:

Islamakademins imam Salahuddin Barakat var en av de många som berömde Malmöpolisen, som inför den planerade koranbränningen haft en intensiv dialog med representanter för Malmös muslimska befolkning.

Ordningsmyndigheter ska inte föra intensiva dialoger utan sätta sig i respekt.