I våras kom en statlig utredning på 783 sidor som heter En mer likvärdig skola. Allt är mycket grundligt gjort. I bilaga 3 redovisas ”genomförda möten och konsultationer” omfattande elva sidor med ungefär 350 namngivna personer. Jag är inte med på listan vilket bevisar att utredningen visste vad den gjorde. Om jag hade varit med så skulle jag ha insisterat på ett särskilt yttrande för att inte bli förknippad med en totalitär samhällssyn. (Den som läser listan upptäcker att det finns många kända och framstående personer som inte hyser sådana skrupler.)

En likvärdig skola vill nog alla ha. Frågan är vad likvärdighet betyder. Det finns två uppenbara och till stor del oförenliga svarsalternativ. Det ena är lika startmöjligheter och det andra är lika utfall.

Låt mig för tydlighetens skull påminna om att det här med lika startmöjligheter är en ganska modern västerländsk innovation och en nära släkting till demokratin; om det är en förfader, en ättling eller en syster till demokratin vet jag inte. När Gustav III med visst våld trumfade igenom Förenings- och Säkerhetsakten där adeln fråntogs ensamrätten till många förnäma positioner inom staten tog han ett steg mot lika möjligheter långt före rösträttens införande. (Jag kan aldrig nog förvåna mig över framsyntheten hos den mannen. Han införde faktiskt den franska revolutionens kanske viktigaste enskilda landvinning på egen hand i Sverige några månader före stormningen av Bastiljen och detta utan att ett enda liv gick till spillo om man inte räknar hans eget.)

Lika möjligheter betyder samma slags rättvisa som i idrotten: löparna har precis lika långt att springa och höjdhoppsstavarna regleras noga så att alla hoppare har samma utgångsvillkor. Konceptet lika villkor är lika främmande för det alternativa konceptet lika utfall som det hade varit inom idrotten att belasta löparna med olika tunga fotvikter för att alla skulle komma i mål samtidigt.

Med detta vill jag säga att det luriga ordet likvärdig kan tolkas på fundamentalt olika, kanske helt motsatta, sätt. Dock måste jag erkänna att det åtminstone för mig är svårt att vara orubbligt principfast. Att det allmänna betalar för gratis skolgång för alla verkar bra. Att föräldrarna får med sig den allmänna skolpengen till fristående skolor är ännu bättre. Men när det sedan börjar handla om sådant som tvång att alla skolor ska likriktas och elevmaterialet homogeniseras mellan skolorna eller till och med att samma mål ska nås av alla elever då anser jag att vi rört oss farligt långt bort från det demokratiska idealet och närmar oss det osunda politiska målet lika utfall för alla.

Lika utfall för alla är osunt därför att människor är olika. Om samhället ska förkovras krävs det att alla får specialisera sig efter sin egenart. Ja, det leder till bristande jämlikhet, exempelvis ekonomisk ojämlikhet, men historien har visat att alla samhällen i alla fall brister i ekonomisk jämlikhet medan de samhällen som skapar lika möjligheter för alla till mångas förvåning har visat sig enastående framgångsrika i att lyfta allas ekonomiska ställning.

Utredningen om en likvärdig skola hymlar inte med sin uppfattning att dess syfte är att åstadkomma lika utfall. Åtminstone har jag svårt att läsa in något annat. Så här börjar texten:

Utbildningen inom skolväsendet ska enligt skollagen vara likvärdig inom varje skolform oavsett var i landet den anordnas. Kvaliteten i verksamheten ska alltid vara så hög att målen kan uppnås oavsett var verksamheten bedrivs och oavsett vilken huvudman som bedriver den. Likvärdighet betyder inte likformighet eller lika mycket resurser utan hänsyn ska tas till elevers olika förutsättningar och behov – skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. I grunden handlar skolans likvärdighet om att en elevs möjlighet att lyckas i skolan inte på ett systematiskt sätt ska bero på elevens familjebakgrund, var i landet eleven bor eller vid vilken skola eleven går.

Som jag läser detta betyder det att någon sorts av staten bestämda mål ska nås av alla och att det är skolmyndigheternas uppgift att med ständigt nykalibrerade åtgärder genomföra ett ”kompensatoriskt uppdrag” i syfte att säkerställa att utfallet blir lika för alla. Vem som helst fattar att detta är mums för skolmyndigheterna. Om man ska göra om världen på ett onaturligt sätt krävs det hur mycket resurser som helst. Bara att i allmänna ordalag beskriva uppgiften krävde alltså 783 sidor och 350 intervjuer.

Och då har man ändå bara skrapat på uppgiftens yta. Det kommer att krävas nya utredningar. Till exempel behöver ”frågan om ett större statligt sektorsbidrag utredas vidare”. Ingen detalj är för liten för att undslippa styrning av de centrala myndigheterna. Flyttningar mellan skolor måste regleras mer:

I dag kan elever byta skola vid ett obegränsat antal tillfällen under läsåret och det är inte möjligt för huvudmän att begränsa antalet byten. Skolbyten får till följd att stora ekonomiska, lokalmässiga och personella resurser inte används fullt ut. Skolkommissionen konstaterar att en begränsning av möjligheten att byta skola skulle kunna bidra till förbättrade förutsättningar för att på ett effektivt sätt planera resursutnyttjandet.

Hur detta ska gå till måste naturligtvis utredas så snart som möjligt. Tills vidare kan man för likvärdighetens skull centralreglera hur ersättningen ska fördelas mellan tillvalsskolan och frånvalsskolan. Tillvalsskolan ska snuvas på två månaders skolpeng om den är fristående:

För att ta hänsyn till skolors behov av stabila förutsättningar föreslår utredningen att bidrag till enskilda huvudmän ska justeras med två månaders fördröjning när en elev byter huvudman under läsåret.

Jag kan läsa in två olika krafter i det skeende som utredningen representerar. Den ena är socialistiskt inspirerade ideal om jämlikhet i bemärkelsen lika utfall. Den andra kraften är den anslagsfinansierade organisationens obändiga vilja att ständigt flytta fram sina positioner och kontrollera allt större delar av medborgarnas tillvaro för att på så sätt maximera sin omsättning och sin makt. För mig känns den senare kraften mer påtaglig än den förra men jag vet att man väl kan argumentera för motsatsen. Fast det är fåfängt att kalfatra om krafternas inbördes styrkeförhållanden ty de drar ändå åt samma håll.