HITTAT PÅ NÄTET: Svenskt nederlag vid Nördlingen 1634

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Slaget vid Nördlingen utkämpades den 27 augusti 1634 (juliansk tideräkning) mellan svensk-sachsiska trupper och Katolska ligans trupper strax söder om Nördlingen i Schwaben, Tyskland. Efter segern vid Lützen 1632 lyckades svenskarna inte följa upp segern på grund av Gustav II Adolfs död, vilket resulterade i att den kejserliga armén fick tillbaka stridsviljan. På sommaren 1634 återintog man Regensburg och började gå mot Sachsen. Snart stod de kejserliga trupperna utanför staden Nördlingen som fortfarande hölls av protestanterna.

Utdrag ur Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Efter Wallensteins fall fingo kejsarens son, ärkehertig Ferdinand, samt general Gallas befälet över de kejserliga stridskrafterna och ryckte från Böhmen in i Bajern.

De svenska härar, som stodo närmast, anfördes den ena av Bernhard av Weimar, den andra av Gustav Horn. De förenade nu sina stridskrafter för att rädda den fria riksstaden Nördlingen, som belägrades av den kejserliga hären. Det var av vikt att förhindra stadens fall, ty det skulle vålla den protestantiska saken ett svårt avbräck.

Hertig Bernhard hade länge törstat efter tillfälle att göra sig ett berömt namn. Därför hade han begärt högsta befälet över svenska armén. Men Oxenstierna sade nej, ty han ville icke, bland annat för Horns skull, som alltsedan segern vid Leipzig åtnjöt anseende som en av Gustav Adolfs förnämsta lärjungar. Horn hade varit van att taga order endast av sin beundrade konung, vars ädla anda och stränga krigstukt han sökte bevara inom hären. Därför skrev han till rikskanslern, att han icke kunde ställa sig under någon annan generals kommando. Han sade sig icke missunna hertigen en upphöjelse – därtill var Horn för ädel -, men han bad att i sådant fall bli använd på annat håll, ty han kände, att hertigen och han voro alltför olika för att trivas tillsammans.

Nördlingen var i yttersta fara. Men fiendens antal var en halv gång till så stort som svenskarnes. Borde man icke under sådana förhållanden invänta de förstärkningar, som voro i antågande? – Man beslöt närma sig Nördlingen, dock utan att invecklas i strid, samt intaga en stark ställning på några höjder nära staden, där man kunde invänta förstärkningarna.

Höjderna togos efter en kort men het kamp. Men nu kommo från Nördlingens invånare de mest bevekande böner om hjälp. Tillståndet i staden var förtvivlat. På fem dygn hade besättningen icke fått en brödbit. Under natten syntes den ena gången efter den andra den hemska nödsignalen av eldbränder, som kastades ned från kyrktornen, avteckna sig mot den mörka himmeln. Under intryck därav gav Horn vika för hertigens hetlevrade påtryckningar och samtyckte till fältslag, emedan, såsom han själv säger, ”försiktiga råd nu ansågos för tröghet och rädsla”.

När vågspelet väl var beslutat, så tog Horn på sig den svåraste uppgiften: att erövra en brant höjd ovanför fiendens läger. Tretton gånger förde han sina trupper uppför branterna. För var gång uttröttades de alltmer, men fiendens stridskrafter förstärktes oupphörligt. Horn måste anträda återtåg, vilket skedde i god ordning. Då kommer hertigens rytteri framstörtande i vild flykt, trampar ned Horns soldater, bryter deras led och drager dem med sig i flykten. Förgäves arbetar Horn på att återställa ordningen; slaget är ohjälpligt förlorat, och Horn blir fången. Med åtta års tung fångenskap fick han umgälla sin undfallenhet för hertig Bernhard.

Hertigen hade räddats genom att bli dragen med i de sinas flykt. I förtvivlan utropade han: ”Jag är en dåre, men Horn är en vis man!”

Detta bakslag för den protestantiska saken väckte ett ofantligt uppseende och vållade stor bävan bland Sveriges vänner. De djupt uppskakade människorna tyckte sig skåda sällsamma tecken och under. Man talade om krucifix, som svettades blod, om änglabilder, som vinkade med händerna, om helgonbilder, som rörde ögonen eller ropade ack och ve. Man såg skaror av vitklädda änglar sväva kring domen i Mainz, hörde himmelsk övernaturlig musik och såg vaxljusen på slottskyrkans altare tändas av sig själva.

Läs hela kapitlet ”‘De oövervinneliga’ besegras” här

Redaktionen