KULTURDEBATT Therese Bohman skrev nyligen på Expressens kultursida att hon önskar sig en kultur och en kulturdebatt som står fria från ideologiska pekpinnar. Problemet är bara att det är högst politiskt idag i Sverige att kräva att kulturen ska få vara opolitisk. Det är nämligen detsamma som att stå upp för vår rätt att inte ta på oss skulden för all världens orättfärdighet. Jag önskar att jag också fick strunta i politiken, men jag förstår att jag först måste utkämpa ett ideologiskt krig mot dem som vill förslava mig under sina utopier innan jag kan nå dit. Det borde Therese Bohman och alla de som verkar vilja fly in i estetiken också förstå.

För några dagar sedan skrev kulturjournalisten Therese Bohman en artikel i Expressen där hon uttryckte förhoppningen att svenskt kulturliv är på väg ”bort från inkvisitionen”. Vad hon menar – antar jag – är att svensk kultur bör få utövas och diskuteras utanför de ramar som en vänsterideologisk moralism har satt de senaste decennierna.

Med utgångspunkt i tre exempel där kulturkritiker diskuterat kultur utan att säga ett ord om metoo eller black lives matter skriver Therese Bohman: ”även om samtliga dessa tre exempel är spretiga och lite valhänta så tror jag att de är tecken på något underbart: Att vi äntligen börjat röra oss bort från 2010-talets inkvisitoriska ideologiska rättrådighet, och kan tala om litteratur, konst och humor i termer av estetik, originalitet och kvalitet igen.”

Och visst är det underbart: estetik, skönhet, fiktion, humor, fritt skapande, konst, litteratur och film. Och allt för sin egen skull. Men är det opolitiskt? Är det verkligen opolitiskt 2020 att kräva rätten att fritt få avnjuta konst och estetik? Naturligtvis inte. Idag är det en politisk handling att skriva en bok eller göra en film där det tydligt signaleras att man inte tänker ta på sig skulden för världens påstådda orättvisor. Gör man det säger man nämligen nej till den offerretorik som vänstern så länge har påtvingat det västerländska samhället. Man säger nej till det självhat som västerlänningar förväntas ägna sig åt. Och man bejakar en politisk sorglöshet som bara är möjlig i ett samhälle vars existens tas för given.

Samtidigt som jag sympatiserar med Therese Bohmans inställning till kultur blir jag alltså ändå något skeptisk. Går det verkligen att komma undan politik och ideologi 2020? Knappast. Politiken omfattar hela vårt samhälle eftersom vänstern vill göra om hela vårt samhälle (eller åtminstone driver en politik som de facto kommer att göra om hela vårt samhälle). Det finns all anledning att ta vänsterns jämlikhetsutopism på allvar. Historien slutar aldrig att förvåna oss. Människor hittar på vilka galenskaper som helst i revolutionens namn. Därför finns det anledning att misstänka att alla institutioner, alla traditioner och alla privilegier som gett människor möjlighet att ägna sig åt konst och kultur en dag ska bort. Allt ska jämnas med marken och göras om till ett egalitärt idealsamhälle utan skillnader och hierarkier.

Därför är det aktivt motstånd som gäller. Det räcker inte med att frigöra sig från den kulturhatande vänstern: Den måste utmanas aktivt! Annars kommer den till slut att bryta sig in i salongerna och slå sönder dem. Vänstern har till stora delar tagit över kyrkan, skolan, universiteten, muséerna och public service. I det läget är det orimligt att låsa in sig i sitt elfenbenstorn och ägna sig åt sinnlig njutning. Det är som att leka Marie-Antoinette under franska revolutionen. Det håller till den dag då pöbeln kommer.

Den tendens som finns hos kulturintresserade människor som inte identifierar sig med vänstern att fly in i estetiken är tydligt märkbar på sociala medier. Det finns kulturjournalister och debattörer som uppenbarligen ägnar sina dagar åt att fundera enkom på trams. Det kan handla om glädjen att äta en

Plopp till kaffet eller om mödan att välja mellan rött eller vitt vin till middagen. De kanske delar en bild på Instagram av någon designad möbel som inköpts och i vilken de nu ska läsa senaste numret av Axess eller kanske någon litterär tidskrift. Jag får bara lust att skrika: ”Skärp er! Inse vad som står på spel! De demografiska förändringar som nu äger rum i Sverige riskerar att i grunden förändra vår kultur och vårt sätt att leva. Vi har en utopistisk vänster som gör vårt samhälle andligt och intellektuellt utarmat. Vi har en växande närvaro av islam i Sverige som hotar vår yttrandefrihet. Ägna era dagar åt annat än choklad, vin och inredning.

Så kära kulturarbetare och kulturdebattörer som lämnat vänstern eller aldrig känt er hemma där: Fly inte in i den oansvariga estetiken! Eller rättare sagt: Gör gärna det, men tro inte att estetiken och de sinnliga njutningarna är gratis. De får plats i ett samhälle där vi västerlänningar får vara oss själva. De får plats i ett samhälle som inte är besatt av synd och skam. De får plats i ett samhälle som tar sin egen västerländska identitet för självklar.

Det är alltså i högsta grad ett politiskt val att bejaka vår kultur, vår smak, våra traditioner och vår intelligens. Utanför på gatorna står pöbeln och vill riva ned våra statyer, våra tavlor och snart antagligen våra kyrkor och slott. Vad ska ni då njuta av?