Om du har två timmar till övers och är slängd i engelska språket kan jag rekommendera den här YouTube-videon. Sju svarta personer under ordförandeskap av en vit person diskuterar det amerikanska samhällets pågående ångest som enligt min mening troligen är den värsta sedan inbördeskriget. Om du inte orkar lyssna på dessa djupingar – ingen av de sju svarta talar svart dialekt utan låter som vanliga högutbildade amerikaner och pladdrar också som normala intellektuella – så kan du i stället läsa min tolkning som följer.

Det finns en tendens – säger dessa personer som tillhör den ganska stora krets av svarta amerikaner som under de senaste femtio åren sedan Martin Luther King och hans meningsfränder tillsammans med vita politiker som presidenten Lyndon B. Johnson lyckats bryta rassegregationen och bli en del av den amerikanska medelklasskulturen (och därför talar som vanliga bildade amerikaner) – att den upphetsade debatten undviker själva grundfrågan som vi måste ställa oss om det gäller att ta de svartas integration i det amerikanska samhället på allvar. Det är för övrigt samma grundfråga som vi i Sverige undviker att ställa när det gäller integrationen av invandrare.

Ja, det är sant att svarta amerikaner lyckas sämre än vita amerikaner i allt som går att mäta liksom svenska invandrare enligt alla mått – inkomst, kriminalitet, livslängd, coviddödlighet, sysselsättning och så vidare – inte klarar sig lika bra som naturligt integrerade svenskar. Den heta potatisen är frågan vad detta kan bero på.

Det finns två svar. Det ena är politiskt korrekt i både USA och Sverige. Svaret är att respektive sämre lottad grupp förvisas till sin underlägsenhet av majoritetssamhällets diskriminering och rasism. Det andra möjliga svaret är att det finns något kulturellt drag hos de mindre framgångsrika grupperna som förklarar deras svårigheter att nå full integration. (Naturligtvis finns ointegrerade och mindre framgångsrika människor inom alla raser så problemet har inte med ras att göra även om det oftare uppträder hos svarta än vita.)

Att ens formulera problemet på detta sättet är om möjligt ännu mer förbjudet i USA än i Sverige. Lik förbannat är det, om jag rätt förstår de sju svarta amerikanerna i videon, nödvändigt att ta frågan på allvar om man har minsta ambition att lösa problemet.

Man kan vrida lite på frågeställningen och intressera sig mer för tänkbara lösningar än filosofiska och sociala förklaringar. Förklaringarna kan vi strunta i eftersom samtiden aldrig kommer att komma fram till ett allmänt accepterat svar. Däremot kan vi fundera över lösningar och då identifiera två helt olika angreppssätt.

Det ena angreppssättet är det som vi misslyckats med i Sverige, nämligen att försöka lösa problemet med politik, till exempel nya slags bidrag och lagar som förbjuder det ena eller påkallar det andra. Där ligger den svenska debatten och även den amerikanska. Ska staten ge mer pengar till problemskolor, ska den tvinga elever att flytta från den ena skolan till den andra? Kan sociala problem lösas med mer offentliga resurser och fler politiska beslut? Just dessa framgångsrika svarta amerikaner var fullt eniga om att det angreppssättet inte kan fungera eftersom det i grunden innebär att en lösning skulle kunna komma från någon annan än den som har problemet. På det viset kan politiker visserligen skapa grupper som hålls sig vid liv med hjälp av bidrag men de kan inte skapa jämlikhet utan bara nya och alltmer pockande kravmaskiner förklädda till offer för olika slags förtryck.

Det andra angreppssättet är att ta tjuren vid hans obehagliga horn och erkänna att det politiska försöket till lösning inte fungerar hur mycket nya lagar och nya bidrag som än inrättas. Staten kan inte lösa problemen. Men problemen går att lösa, det bevisas av att det finns svarta amerikaner som dessa sju. Debattörerna var eniga om att de svarta gjort enorma sociala framsteg under det senaste halvseklet. Frågan är bara hur de lyckats med detta och om andra kan förmås att göra samma resa.

Där blev diskussionen lika tafatt och trevande som den är på denna punkt i Sverige. Jo, det är bra om familjer håller ihop och om manliga förebilder deltar i barnens uppfostran. Ja, det är viktigt att den uråldriga klanmentalitet som mänskligheten till nyligen lidit under ersätts av en insikt att samhällslivet kan vara ett plussummespel och att man därför kan få det bättre utan att det är på någon annans bekostnad. Ja, meritokrati bör ersätta kvotering efter ras, släkttillhörighet, förmögenhet eller något annat för resultatet ovidkommande. Ja, folk måste se att det lönar sig att ta ansvar.

Men hur gör man allt det där? Det var en gång den amerikanska formeln för samhällsbygge: stor individuell frihet och stor individuell ansvarskänsla. Formeln spred sig sedermera till många andra länder – ”i-länderna” – och står nu under beskjutning av en ideologi som är dess motsats eftersom den betraktar människor som hjälplösa offer för ondska och därför behöver politikernas stöd och omsorg.

Det som kanske gjorde mest intryck på mig var den skräck dessa människor känner inför den nya ideologiska fiende som under det senaste halvåret tagit USA i sitt grepp. Fienden är PK-ismen representerad av sådana som Black Lives Matter. Debattörerna betraktade PK-attacken som ett direkt hot mot USA som nation och som idé.

Jag får ingen rätsida på amerikanernas förvåning över utvecklingen. PK-ismen har ju uppfunnits i USA. Kanske har de flesta amerikaner trott att PK-idéerna aldrig skull kunna slippa ur sina kuvöser vid de amerikanska universiteten och bland en del politiker. Men nu formerar sig dessa idéer till anfall mot USA med samma vapen som vi under lång tid sett prov på i Sverige, till exempel våldsamma anklagelser för rasism och fascism mot alla som säger emot och en rasande ambition att få vanligt, hyggligt folk att känna skuld för något de inte har gjort såsom deltagit i transatlantisk slavhandel för flera hundra år sedan.