Så fort jag hör någon säga Joo på inandning är jag tillbaka utanför stationen i Skellefteå. Jag brukade köpa en läsk där, sedan jag klivit av nattåget. Oavsett vem som stod före mig i kön till kiosken hördes detta lilla ord i samtalet med expediten.

När vi passerade Skultuna på vägen till Norberg, där vi hade en stuga, bytte sonen, utan att vara medveten om det, från Stockholmssvenskan till Bergslagsmål.

På höstarna under min barndom, sen jag kommit hem från vistelsen i Västerbotten, talade jag Skelleftebondska ända till julen, sedan bytte jag långsamt till något som mer liknade Nyköpings talspråk – men den norrländska språkmelodin fanns alltid kvar.

Jag kände mig hemma i Okänd soldat därför att de dialekter som Storbom använt i sin översättning hade så många likheter med det språk jag brukade tala om somrarna.

Språket är en ort, en trakt och en hemvist. Också när man skämtsamt berättar om det känner man en hemkänsla, inte ett avstånd:

I början av fyrtiotalet kliver min blivande svärfar av nattåget i Mellansel för att byta till rälsbussen till Övik, där han skall tillträda en överläkartjänst. Det är mycket kallt och han frågar en stationskarl om denne vet hur kallt det är. Svaret: Jeg veit int – N´Celsius är okumme upp ur kula.

Detta innebär att språket bär på minnen av hela ens liv – också den som känt sig tvingad att överge en dialekt har sitt ursprungliga språk kvar, med alla dess minnen. Det nya, utslätade språket blir tommare, kallare. Pröva att läsa en känd, svensk bok på annat språk! Det blir samma nakenhet – även om också nya kvaliteter i texten kan uppenbaras.

Eftersom alla vi som bor här i landet – de flesta av oss i alla fall – talar samma språk har vi också gemensamma minnen, utan att vi vet om det. I skolan har vi läst samma texter, i radion hört samma program, i TV hört Per Oscarssons monolog när han skalar av sig kalsongerna och lyssnat till Erlanders Gôbber å käringar! Huk i bänkera för nu laddar han ôm!

Nej, visst nej: det har vi ju inte. Inget barn blir längre bekant med bibelns texter, inte heller med andra i äldre litteratur förborgade erfarenheter och minnen. Och inte kan de förväntas känna till äldre radio- och TV-program, förstås.

Vi har alltså inte längre samma minnen. Varje generation blir inlåst i sig själv.

Denna utveckling påverkas av många krafter. Pojkar blir bättre på engelska än svenska därför att de spelar så mycket datorspel. Journalister tror sig behärska engelska eftersom det är det enda främmande språk de känner närmre till. De fjädrar sig med engelska klichéer och tror sig säga något märkvärdigt. Samtidigt mister de sin svenska språkkänsla.

Detta bejakas av våra språkvårdare. De ser nämligen språket endast som ett verktyg. För dem kan vi lika gärna gå över till morsesignalerande eller teckenspråk – bara vi kan göra oss förstådda.

På detta sätt utplånas en gemenskap, bestående av alla gemensamt ägda minnen, som skulle kunna underlätta förståelsen mellan individer och mellan grupper. Samhället rivs medvetet ned. Historien utplånas – den blir oförståelig för den som inte kan också andra tiders ord och begrepp.

Kvar blir ett tomt, bullrande och prålande nu.

(Jag behärskar inte längre Skelleftebondskan, annat än passivt. Jag är däremot mer eller mindre bevandrad i sex andra språk – men det är bara prål. Det är svenskan som är viktig.)