Den svenska debatten om coronat handlar mycket om ansiktsmasker och om statlig kompensation till utövare av idrott och kultur. Det är säkert viktigt. Själv är jag mest intresserad av två andra saker, dels hur de dagliga dödsfallen utvecklar sig och i vilken utsträckning de sekundära smittspridningsvågor som visat sig i några länder påverkar antalet döda per dag, dels vad som händer med produktionen.

Häromdagen skrev jag om dödlighetens förändringar. Huvudintrycket hittills är att antalet döda per dag är på snabb nedgång i Europa och att de andra vågorna, där dessa förekommit, inte tycks ha påverkat dödlighetens nedåtgående trend. USA uppvisar ett något avvikande mönster. Smittspridningen uppvisar en tydlig andra våg sedan mitten av juni som sedermera avtagit och medfört en viss ökning av dödligheten:

Man kan gissa att pandemin ganska snart kommer att klinga av. Den stora frågan är då i vilken mån världsekonomin tagit skada. Ekonomin har nog inte behövt ta stryk av själva sjukdomen eftersom dödligheten varit tämligen begränsad – coronat har hittills tagit ungefär 200 000 liv i månaden vilket är ungefär fyra procent mer än de fem miljoner som normalt dör varje månad – och eftersom de döda på grund av sin ålder inte varit inblandade i produktionen. Däremot har människornas egen rädsla för att bli smittade hållit dem borta både från produktionen och konsumtionen och framför allt har nedstängningarna lagt sin tunga hand över olika länders ekonomier. Frågan är hur tung denna hand är och hur länge den kommer att ligga kvar.

De första någorlunda hårda fakta hittade jag (bakom betalvägg) i The Wall Street Journal den 23 augusti i form av en graf över växlingarna i inköpschefsindex under nästan tre år i Storbritannien, USA, eurozonen och Japan (se bilden överst). Inköpschefsindex bygger på stora enkätundersökningar där inköpschefer i näringsliven får uttala sig om humöret i sin bransch. Ligger index över 50 förväntas ekonomisk expansion medan ett index under 50 tolkas som tecken på dåliga tider.

Index säger inte nödvändigtvis något om den aktuella produktionen av varor och tjänster utan bara om vad inköpscheferna tror om framtiden. Exempelvis föll USA:s BNP räknat på årsbasis med nästan en tredjedel under andra kvartalet så det faktum att framtidshoppet bland inköpscheferna tycks vara återställt betyder inte att produktionsvolymen är tillbaka på den gamla nivån – även om det antyder att ekonomin är på väg att repa sig. USA:s BNP förväntas växa med nästan 20 procent räknat på årsbasis under tredje kvartalet vilket skulle betyda att mer än halva tappet skulle vara återhämtat i början av oktober.

Index visar på panikstämningar inom näringslivet med början i februari 2020. Stämningsläget var i botten i april i alla de berörda områdena. I juni och juli fick alla tillbaka huvudet över ytan utom Japan.

Man kan ju alltid hoppas att grafen över förändringarna i inköpsindex motsvarar olivkvisten som den utskickade duvan från Noaks ark hade med sig tillbaka till båten som tecken på att olyckan nästan var över. I varje fall är det nog mer substans i inköpschefernas kristallkulor än i de nattsvarta profetior om årtiondens ekonomiska skadeverkningar som vi fått höra under våren och sommaren.