HITTAT PÅ NÄTET: Svenska Grönlandsexpeditionen 1883

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Svenska Grönlandsexpeditionen 1883, eller Andra Dicksonska expeditionen till Grönland, var en polarexpedition till Grönland, som organiserades och leddes av Adolf Erik Nordenskiöld sommaren 1883.

Under Vegaexpeditionens övervintring vid bosättningen Pitlekaj på Tjuktjerhalvön 1878–1879 hade inom expeditionen diskuterats mål för svensk polarforskning, varvid tanken på utforskande av Grönland kom upp. Adolf Erik Nordenskiöld hade redan 1870 företagit en kortare expedition dit. Nordenskiöld ville bland annat identifiera de gamla norska bosättningarna i Austerbygd och Västerbygd från mellan slutet av 900-talet och någon gång under 1400-talet.

För expeditionen fick Nordenskiöld tillgång till Kronoångaren Sofia, som också använts vid Svenska Spetsbergenexpeditionen 1868. Fartygschef var Emil Nilsson (1850–1921) och besättningen i övrigt bestod av två styrmän, två maskinister samt tolv övriga medlemmar, inklusive samerna Pava Lars Nilsson Tuorda och Anders Rassa från Tuorpon sameby för deras kunskap att hantera skidor och slädar.

Den vetenskapliga gruppen bestod av sex forskare förutom Adolf Erik Nordenskiöld själv: geologen och botanisten Alfred Nathorst, läkaren och botanisten Johan August Berlin, journalisten och zoologen Carl Forsstrand, zoologen Gustaf Kolthoff, hydrografen och geologen Axel Hamberg och kartografen och fotografen Otto Kjellström.

Expeditionen, vars finansiär var Oscar Dickson, lämnade Göteborg den 23 maj 1883, anlände till Grönland den 17 juni och seglade till Grönlands västkust upp till Diskobukten via Reykjavik i Island. Därifrån gjordes en vandring över isen inåt land. Med början den 4 juli försökte Nordenskiöld ta sig över inlandsisen för att få kännedom om Grönlands inre med nio man och slädar. På 17 dagar kom expeditionen efter stor möda 110 kilometer inåt land. Nordenskiöld bad då Pava Lars Nilsson Tuorda och Anders Rassa att ensamma tränga ytterligare något österut. De genomförde från den 27 juli 1883 en skidtur på 230 kilometer inåt land och kunde konstatera att ingen isfri del kunde upptäckas. Skidturen var 460 kilometer lång och gjordes på 57 timmar med endast ett par timmars uppehåll i en grop för att skydda sig mot en storm. Därefter återvände expeditionen till kusten.

Ruiner efter norska bosättningar i Austerbygd vid Igalikofjorden undersöktes, och expeditionen gjorde också en tur till Grönlands östkust. Fartyget återkom till Göteborg den 27 september 1883.

Utdrag ur Adolf Erik Nordenskiölds bok Den andra Dicksonska Expeditionen till Grönland (1885). Skeppsdagbok för natten mot den 25 augusti:

Då vi under stilla väder och smul sjö i den mörka natten ångade fram öfver den smala fjorden, sågs plötsligt på hafsytan akter om oss ett bredt, men skarpt begränsadt ljusbälte. Det lyste med ett jemnt, något gulaktigt sken, snarlikt ljuset af en del fosforescerande ämnen. Oaktadt vi gingo med en fart af 4 till 6 knop, närmade sig skenet oss mer och mer. Då det nådde fartyget, såg det ut, som om vi ångat fram i ett haf af eld eller af smält metall. Efter en stund hade ljuset gått förbi fartyget, och det försvann slutligen för ut vid horisonten. Jag fick beklagligen ej tid att undersöka det med spektroskopet och kom ej heller att taga några vattenprof, innan det var slut. Det var tydligen af annan art än det vanliga blåhvita mareldsljuset, hvilket visade sig samtidigt ganska klart i fartygets kölvatten. Då skenet var fullkomligt jemnt, kan det ej heller hafva utgjorts af fosforescens, framkallad af något fiskstim, som summit förbi fartyget. Ett fiskstim skulle äfven gifvit sig till känna genom någon rörelse å den för tillfället fullkomligt spegellugna vattenytan, och den från fiskarne härrörande fosforescensen hade antagligen lemnat ett blåaktigt, ej ett sådant svagt gulaktigt ljus som det, hvilket härvisade sig. Eskimåerna förklarade, att en i granskapet utfallande glacierelf utbredde ett tunnt lager af lervatten öfver fjordens yta, och trodde, att detta skulle stå i något samband med det storartade, af dem förut ej sedda naturfenomenet. Något norrsken sågs för tillfället ej på himmelen, hvilken var temligen tätt molnbeklädd.

”Detta märkliga naturfenomen kunna våra vetenskapsmän ej förklara”, står skrifvet i Sofias skeppsdagbok för natten mot den 25 augusti, och i detta för oss vetenskapsmän mindre smickrande utlåtande af min förträfflige kapten nödgas jag instämma, med det ursäktande tillägget, att jag ej kunnat finna, det något fullt likartadt meteorologiskt fenomen förut inregistrerats i vetenskapens annaler, så vida Igaliko-fenomenet ej var af samma slag som det, hvilket ofta observeras i tropikerna och som sjömännen kalla ”mjölkhaf” eller ”Winter-meer” (jemför G. v. Boguslawski, Handbuch der Ozeanographie, I s. 178).

Läs hela boken här

Redaktionen