Jag är mycket förtjust i filmer om Winston Churchill. Igår såg jag ytterligare en som min fru hade hittat på HBO. För första gången lyckades jag i ord formulera skälen till min begeistring.

Det märkliga med Churchill – i varje fall den man som uppvisas i filmerna, i övrigt var han säkert en arrogant och känslokall suput som inte tvekade att bomba ihjäl civila – är att han var hänsynslöst ärlig i sin mästerligt retoriska kommunikation med medborgarna. Han låtsades inte, som exempelvis våra politiker, att han hade säker kontroll över läget. Han uppmanade inte medborgarna att lugna sig och lita på att han själv och hans regering var på väg att ordna biffen. Han sa tvärtom att han inte kunde lova annat än blod, svett och tårar och att medborgarna skulle tvingas slåss på stränderna, på landningsbanorna, på fälten och på gatorna, att de skulle slåss i bergen och aldrig ge upp. Ej heller, sa han när Storbritannien fått sin första ordentliga stridsframgång genom segern över generalfältmarskalken ”Ökenräven” Rommels pansarstyrkor i Egypten, skulle engelsmännen tro att segern betydde att kriget var vunnet ty den var inte ens början av slutet på kriget utan i bästa fall bara slutet av början.

Churchill var helt enkelt på allvar. Hotet från Hitler var på allvar. England var nära att bli utplånat som självständig nation. Landet stod med ryggen mot väggen och skulle utkämpa en strid på liv och död. Enda chansen till framgång var att mobilisera varje uns av stridslust och kampvilja som fanns hos det engelska folket, inte minst hos de soldater som skickades ut att strida mot fienden. Inget var viktigare än att uppmuntra deras engagemang. Churchill visade dem respekten att tala med dem som med jämlikar. Han la korten på bordet och visade öppet hur landet låg. De svarade med att sätta sina liv på spel för sitt lands – och den fria världens även om de nog inte tänkte så mycket på det – framtida överlevnad.

Jag undrar varför inte andra politiker kan följa Churchills föredöme och tala allvar med sina väljare som enligt teorin är deras uppdragsgivare. Få upplevelser är så obehagliga som att ha en anställd som smusslar och ljuger för sin arbetsgivare. Sådan är situationen i Sverige idag. Det visar sig i varje detaljfråga som exempelvis när vår gemensamma anställde justitie- och migrationsminister tillika ställföreträdande statsminister Morgan Johansson inte vill undersöka brottsligheten bland invandrare med argumentet att han redan vet allt.

Det finns en teori som går ut på att medborgarna inte tål politiker som säger sanningen och behandlar uppdragsgivarna som jämlikar som det faktiskt går att resonera med. EU-kommissionens förre ordförande Jean-Claude Juncker är berömd för sin cyniska misstro mot väljarna. När han blev tillfrågad varför politiker inte upptäcker och löser uppenbara problem svarade han att politiker mycket väl vet vad som behöver göras men inte hur de ska kunna bli återvalda om de löser problemen. På den punkten är Churchills egna erfarenheter avskräckande. Han blev inte folkvald till premiärminister inför kriget. Vid det brittiska valet 1935 blev Stanley Baldwin landets ledare och efterträddes av Neville Chamberlain som i sin tur efterträddes av Churchill. Första gången Churchill direkt fick träffa väljarna var vid parlamentsvalet i juli 1945 – två månader efter det att Tyskland sträckt vapen och Hitler begått självmord – då han efter fem svåra år lett landet till seger. Då förlorade han valet till labourpartiet (fast han kom tillbaka som landets ledare sex år senare). Det var folkets tack. Det är kanske därför Morgan Johansson inte litar på sina uppdragsgivare.

Fast jag framhärdar i att inte begripa varför våra politiker inte vill erkänna och åtgärda uppenbara problem. Låt mig ge ett exempel. Jag föreställer mig att nästan alla väljare är allvarligt bekymrade över det eskalerande våldet med skjutningar och sprängningar och mord inom kriminella gäng som också kan drabba vem som helst som kommit i vägen. Men hur många gängkriminella finns det egentligen? Ingen vet förstås säkert men det kan inte rimligtvis vara mer än några hundra. Varför fångar man dem inte och låser in dem så att de inte kan göra ofog på gator och torg?

Jag vet att det är en naiv fråga som får förståsigpåare att dra på mun i ironiska leenden. Man kan inte fängsla folk om de inte är dömda för brott. Om man stoppar undan en ligist så fylls hans plats av någon annan. Brottsligheten minskar inte för att man skärper straffen.

Vi har hört alla argumenten men vad vi ser är att brottsligheten ökar inför våra förfärade blickar. Vi upplever medborgarnas tilltagande oro. Och vi noterar att sådana som Morgan Johansson lik förbannat inte tycks reagera.

Fast visst, om ordningsmakten sätter hårt mot hårt i stället för att ägna sig åt lågaffektivt bemötande av de gängkriminella så kommer det att dö människor i sammanstötningar mellan den statliga och de privata våldsapparaterna.