Häromdagen skrev jag en krönika om att den svenska coronapolitiken, särskilt dess förmåga att uppfylla ett av sina egna huvudmål, nämligen att skydda de äldreäldre, uppenbart misslyckats och att detta misslyckande beror på något så banalt som att det saknats elementär företagsamhet och handlingskraft. Om de svenska beslutsfattarna bara haft drivkraften hos en genomsnittlig ICA-handlare, sa jag, så hade problemen varit ur världen.

Du kanske inte tycker att det var något särskilt med den observationen men för mig kändes den som ett möjligt intellektuellt genombrott. Här har man, det vill säga jag, gått i alla år och skyllt alla den svenska politikens missgrepp på bisarra och världsfrämmande politiskt korrekta idéer och så plötsligt blir man medveten om att det kanske finns ett ännu trivialare skäl till politikens fadäser än underliga ideologier, nämligen att ledarna inte har en susning om hur man får något att hända. Typ att jo, jag undrar varför Sverige inte vann VM i ishockey, kan det ha något att göra att laget rekryterades inom äldreomsorgen?

När jag väl kommit in i detta för mig nya och uppfriskande synsätt slår det mig att det till och med kan vara så att ledarnas inkompetens är själva grundorsaken till Sveriges felsteg och de politiskt korrekta tankarna bara bortförklaringar. Varför reformerar vi inte invandringspolitiken så att den har en chans att lyckas? Det beror på att vi inte vet hur man gör och därför säger vi att vi värnar om humanistiska ideal. Varför låser vi inte in brottslingar under längre tid för att hålla dem borta från hederligt folk? Det beror på att våra ledare inte skulle klara att leda en sådan administrativ nydaning och därför påstår att längre straff är inhumana och inte minskar kriminaliteten. Varför är det så stökigt i skolklasserna? Det beror på att skolpersonalen är rädd för att sätta sig i respekt hos barnen men för att dölja detta trista förhållande hävdar skolväsendet att eleverna av demokratiska skäl måste få bestämma i skolan. Varför gjorde Sverige sig av med beredskapslagren? Jo för att det är så jobbigt att hålla ordning på miljontals pryttlar så energiminister Ygeman förklarar att det är omodernt med beredskapslager.

Sveriges problem skulle enligt denna teori alltså inte bero i huvudsak på att politikerna anslutit sig till olämpliga politiska ideologier utan på att de saknar grundläggande erfarenhet av praktiska och icke-ideologiska saker som att driva projekt och hålla ordning på människor och saker så som alla chefer i vanliga företag tvingas lära sig för att inte få sparken eller för att företaget inte ska gå i konkurs.

Alla vet att oerfarna personer som kommer direkt från skolbänken ofta under lång tid måste formas för att kunna nyttiggöras i arbetslivet. Om de i skolan lärt sig alfabetet och multiplikationstabellen samt att komma i tid har de fått en bra grund. Sedan gäller det att dana dem så att de blir användbara i det verkliga livet.

Svenska ledande politiker har i allmänhet inte behövt göra detta svåra språng. De har sedan ungdomen tränats inom politikens värld där det handlat om att strida under det ideologis banér där de valt att ställa sig. Ideologiska strider handlar inte om praktiska saker. Ideologi är inte elektriska kopplingsscheman eller instruktioner om hur man lagar tänder eller bygger vägar på det effektivaste sättet. Ideologi kan vara en tänkvärd uppsättning idéer men är i verkligheten för det mesta ett antal plakat och paroller. Svenska politiker sysslar nästan uteslutande med plakat och paroller, inte praktiska saker (och ej heller tänkvärda idéer). Om verkligheten kräver ett praktiskt handlag så kan uppgiften inte hanteras av svenska politiker, det är kontentan av min nya insikt.

Jag kan inte bestämma mig för om miljöpartiets förtroendevalda är kvintessensen av den svenska politikern eller en nidbild. Sällan har ett parti varit så passionerat drivet av plakatparoller och så renons på tolerans för människor som misstror parollerna eller i övrigt har andra uppfattningar. Det är ett parti av trotsiga, maktlystna och beslutsamma fjortisar som statsråden Amanda Lindh och Åsa Lindhagen. Dessa människor glöder av trosvisst nit för olika globala ändamål som att rädda världen från värmedöd men struntar i det vardagliga och praktiska (som när klimataktivisten och förra vice statsministern Åsa Romson blev ertappad med att ha målat sin fritidsbåt med förbjuden och miljöfarlig bottenfärg).

När jag ändå är inne på temat höga principer som gärna får sväva någon meter ovanför marken kan jag inte låta bli att påminna om nuvarande vice statsminister Isabella Lövins bok Tyst hav som jag skrattat åt sedan den publicerades år 2008. Den har undertiteln Jakten på den sista matfisken och handlar om utfiskning av haven.

Lövin plankade titeln från Rachel Carsons världsberömda bok Tyst vår som beskriver hur den kemiska industrins utsläpp dödar fåglar vilket rimligtvis leder till att det kvittras mindre om vårarna. Det skulle väl bli på motsvarande sätt med fiskdöden, tänkte Lövin. Hon tror alltså att havet tystnar när människan dragit upp den sista torsken och sillen. Hon föreställer sig förstås att hon kommer att sakna laxens parningssång, krabbans snapsvisor, det högljudda grälet mellan makrillen och ostronet. En människa som tror att havet slutar dåna för att havskräftorna trålas bort har släppt trossarna till verkligheten. Jag menar att detta sätt att resonera är typiskt.

Betänk att du regeras av sådana människor. Människor som tror att fiskar talar och att havets brus egentligen är ljudet av gäddans ilskna vrål.