JAN-OLOF SANDGREN: En ny tideräkning

En lärarinna på lågstadiet tvingade oss att varje morgon rita en teckning med motiv ur Gamla Testamentet. Med tiden blev jag rätt skicklig på att skildra Moses i vassen, Egyptens gräshoppor och Daniel i lejongropen. Mina teckningar sattes ofta upp på anslagstavlan.

På högstadiet var det en lärare som avsatte en hel lektion åt att dra storyn om Sköna Helena, vilket kanske var onödigt men rätt kul att höra på. Idag är historieundervisningen mera slimmad och Sköna Helena får antagligen stryka på foten. Enligt läroplanen för grund-skolan ska eleverna bland annat hinna med att:

… reflektera över sin egen och andras användning av historia i olika sammanhang och utifrån olika perspektiv, och använda historiska begrepp för att analysera hur historisk kunskap ordnas, skapas och används.

Historia på grundskolenivå är inte bara att analysera olika ”perspektiv”, det handlar minst lika mycket om att skapa kontakt. Att få känna gemenskap med figurer som kan ha levt, eller i varje fall hittats på, för sådär 2500 år sen – ta reda på vad de hette, hur de såg ut, vilka dramatiska händelser som ger oss anledning att komma ihåg dem. Barn är sällan mogna för att göra källkritiska analyser av historiska skeenden. Däremot är de öppna för goda historier och har lätt för att memorera dem.

Det mesta av mina historiekunskaper inhämtade jag som vuxen. Men grundskolan försåg mig med en inre tidsmaskin, med vars hjälp jag kunde transportera mig tillbaks till det gamla Babylon, Mo-ses i vassen eller Platon på trappan i Aten. Exakt vad de pratade om på den där trappan kanske jag inte begrep förrän i 30-årsåldern, om ens då, men kontakten var upprättad. Man kan alltid återvända till Daniel i lejongropen.

Enligt läroplanen i historia (som finns här) verkar historieämnet ha flyttat fokus. Istället för att minnas vad som kanske hände, vill man spegla vår samtid med hjälp av historiska referenser, och placera in vårt tänkande i en historisk kontext:

Människans förståelse av det förflutna är inflätad i hennes föreställ-ningar om samtiden och perspektiv på framtiden. På så sätt påver-kar det förflutna både våra liv i dag och våra val inför framtiden… Ett historiskt perspektiv ger oss redskap att förstå och förändra vår egen tid.

Historien håller på att bli ett verktyg i händerna på samhällsbyggar-na, eller samhällsomvandlarna om man så vill. Bidrar inte historien med någon pusselbit till den utveckling man ser framför sig, finns knappast någon anledning att komma ihåg den. Den amerikanske politikern La Shawn Ford krävde nyligen ett stopp för all historieun-dervisning i delstaten Illinois, med motiveringen att den kunde gynna ”vita privilegier och rasism”. I talet (som kan ses här) vill han även stämma bokförlag och tryckerier som varit inblandade i tidi-gare läromedelsproduktion. Från svensk horisont kan vi erinra oss rättegången mot Aron Flam, vars hela upplaga av boken ”Det här är en svensk tiger” under dramatiska former hämtades av polis. Även om rättegången formellt är ett ”upphovsrättsmål”, är det få som tvivlar på att den motiverats av en historieskrivning som inte ligger helt i linje med den officiella.

En känd härskarteknik är att starta tideräkningen från det ögonblick man själv tog makten. Kristendomen stadfäste sitt maktmonopol genom att placera år noll vid Kristi födelse (och det är bara tack vare renässansen antiken blev en del av vårt kulturarv). Samma sak gjorde Mohammed, liksom härskare i Persien och Kina. Därför råder viss förvirring i världen om när tiden egentligen startade.

Man får ibland intrycket att PK-ismen – som är en ny stjärna på makthimlen och svartsjukt misstänkliggör allt som har med kon-servatism och tradition att göra – vill etablera en ny tideräkning, med start ungefär runt år 2000.

· Historieundervisningen utgår från vad som är relevant för vår tid, snarare än att reproducera ett historiskt arv.

· Statyer rivs i USA och kyrkor bränns i Frankrike, ofta utan att myndigheterna gör något åt det. Tendensen ser ut att sprida sig över västvärlden.

· Institutioner med uppdrag att förvalta vårt kulturarv, lägger istället resurser på att implementera en värdegrund.

· Äldre böcker, som alltför oblygt blottar tidigare ideologier, censureras eller plockas bort ur arkiven. Det gäller även barn-böcker och TV-program.

· Gamla människor, med personliga minnen från tiden före PK-revolutionen, marginaliseras, får lägre pensioner, nekas sjuk-vård och riskerar åtal för oförsiktiga uttalanden på Facebook.

· Traditionell nordisk mytologi behandlas som något subversivt, ofta med anknytning till högerextremism. Förbud mot vissa runor har diskuterats.

· Glasspinnar, ishockeylag och bakverk måste döpas om för att inte associeras med äldre tiders värderingar. Kineser får inte längre förekomma på godispåsar. En träskmark i inre Norrland har raderats från kartan.

· Kristendomen som är vår traditionella religion sedan tusen år, håller på att utplånas, i varje fall inom Svenska kyrkan.

Även om sättet att skriva årtal kommer att bli intakt, finns en uppenbar risk att framtida generationer har ytterst vaga begrepp om vad som hände före år 2000.

Jan-Olof Sandgren