Vi behöver hitta tillbaka till vår svenska urkraft, till oss själva, till vår kontakt med jorden, marken, mystiken och kosmos. Vår folkmusik kan leda oss dit. Den förmedlar nämligen just detta: tyngd, kraft, kontakt, magi. Till skillnad från modern populärmusik tenderar vår svenska musik att lägga betoningen på ettan i takten. Det är där djupet skapas. Hittar man dit förstår man vilken kraft vår musiktradition förmedlar.

Finns det en svensk urkraft? Finns det en nordisk styrka som kommer ur marken, ur jorden, ur kontakten med golvplankorna i våra gamla trähus? Finns det en styrka som uppstår i igenkännandet av vårt mest autentiska väsen? Av vår djupaste mystik? Svaret är ja. Lyssna på svensk folkmusik om du tvivlar.

Svensk folkmusik visar var den svenska urkraften finns. Den finns i tyngden, i kontakten med marken, med jorden, med underjorden, med jordgolvet, med de stadiga bräderna på logen. Sitter man i ett litet trähus ska hela huset skaka när man trycker klacken i golvet för att markera takten i en polska. Prova själv till den sägenomspunna Horgalåten såsom den framförs lite vemodigt av den svenska sångerskan Elina eller mer kraftfullt av Orsa spelmän. Och eftersom det är en polska får man gärna stödja ettan i takten genom att lätt markera även det tredje taktslaget. Det blir som en uppladdning till det djup i hela tillvaron som stampandet på ettan ska utforska. Prova gärna att hitta tretakten i Jan Johanssons version av Polska från Medelpad. Det snabba pianospelet får en annan dimension om man hittar den långsamma rytmen. Räkna ”ett, två, tre” lugnt och bastant och stampa foten i golvet på trean och ettan med lite fördröjning på just ettan så får musiken en annan nerv.

Vi svenskar har ofta svårt att klappa händerna på trean i en fyrtakt. I vanlig popmusik används sällan 3/4 dels takt utan det är den rakare 4/4 dels takten som dominerar. Den passar utmärkt när man kör bil till exempel: rak och linjär rör den sig stadigt framåt. Där är det naturlig att man klappar med händerna på det taktslag där trumslagaren slår på virveltrumman. Bastrumman markerar ettan och sedan svarar virveltrumman (och handklappandet) på trean. Vi svenskar har ibland haft svårt att komma in rätt med vårt bidrag till takten. Vi klappar gärna på ettan vilket gör att musiken blir stum och styltig. Det är det som ibland kallas den svenska baktakten. Vi är helt enkelt för stela för att våga känna det fördröjda ”sväng” som uppstår i en 4/4 dels takt då man fokuserar på trean och inte på ettan.

Men det är inget fel på oss. Vi äro icke amerikaner utan svenskar. Och som sådana lever vi kvar i vår inrotade vana att musiken ska få sin rymd i det djup som uppstår då vi låter ettan dominera. Framför allt fungerar detta i tretaktsmusik som i just polska till exempel. Men det fungerar även i den rakare 4/4 dels takten (eller hur man nu väljer att räkna). Lyssna tillexempel på Orsa spelmäns version av Brudmarsch från Delsbo. Stampar man takten med foten blir det oundvikligen ettan (och upptakten på trean och fyran) som dominerar. Visst kan man tänka sig att man klappar händerna på trean, men det är ettan som skänker djup åt musiken.

Så vad förmedlar egentligen Brudmarsch från Delsbo? Lyssna på musiken. Ta till dig, kära läsare, den energi som finns i musiken. Det är kraft. Det är styrka. Det är stolthet. Det är tradition och kultur. Det är allt vad vi behöver idag.

Det fanns en hel del kraft även i den ”gammeldansmusik” som uppstod i och med att dragspelet kom till Sverige mot slutet av 1800-talet. Min pappa, som älskade ”gammeldans”, sa någon gång att modern populärmusik (det som spelades till dans) var bra på många sätt, men att den saknade ”jävlar anamma”. Den var utslätad och monoton. Dragspelskungen Calle Jularbo uttrycker samma tvekan inför den moderna musiken i en film från tidigt 1950-tal (tror jag) där han säger (27:47 in i filmen): ”Jag har ju aldrig spelat någon modern musik utan jag har konsekvent hållit mig till den kulturella musiken. Det är ett helt annat liv i danserna när jag spelar upp en äkta gammal låt. När de dansar en modern dans, en foxtrot eller något sådant, tycker jag mer de liknar likbjudare på banan än när de dansar en gammeldans. Då skrattar folk och tjoar och har sig.”

Unga svenskar kommer knappast börja dansa gammeldans igen. Vi kan dock alla söka inspiration i vårt eget kulturella arv. Och vi har en på många sätt fantastisk musiktradition. Gammeldans är inte riktigt samma sak som folkmusik, men beröringspunkterna är många. Det handlar om kraften, styrkan, livsglädjen. Som bekant finns det också ett starkt vemod i folkmusiken. Jan Johansson uttrycker det mästerligt i moderniserad form på ”Jazz på svenska”. Och kanske är det där, i vemodet men också i urkraften, som vi svenskar känner oss allra mest hemma. Det är där vi som allra mest är oss själva. I kontakten med jorden, med kraften, med vemodet, med mystiken.

Ska du köra bil idag? Sätt på svensk folkmusik och veva ned rutan så alla kan höra. Var stark! Var stolt! Var dig själv!

BILD: Detalj ur Anders Zorns tavla ”Midsommardans” (1897).