Den heltidsanställda kvinnan kontaktade en bidragsexpert och fick en tid på hans kontor.

– Jag behöver hjälp med en bidragsansökan. Planen är att starta en förening för någon grupp som det är jättesynd om, samtidigt som jag gör mig en hacka.

Konsulten log stort.

– Trevligt med raka rör. Vi ska nog komma överens. Min taxa är tjugo procent av beviljat bidrag. Få se om vi kan hitta ett lämpligt projekt … du råkar inte själv tillhöra någon förtryckt minoritet? En droppe sameblod i släkten kanske?

– Nej, inte vad jag vet.

– Någon spännande bokstavskombination? Nähä. Inget fysiskt handikapp eller någon sjukdom?

– Faktiskt inte. Jag har väl haft tur. Den enda diagnos jag har fått i hela mitt liv är hallux valgus, men det är inget allvarligt.

– Hallux valgus, det låter exotiskt?

– Nja, det är en ganska trivial åkomma. Det är när stortårna blir mer eller mindre snedställda för att det bildas en knöl på utsidan av stortån. Bara jag har på mig tillräckligt mjuka och breda skor så känner jag knappt av det.

– Hm, det där kan vi nog jobba med. Det är perfekt att du lider av det själv. Men sen resonerar du helt fel. Alltså, om du är ute efter feta bidrag måste du börja tänka helt annorlunda.

– Teach me, Senpai.

– Så här: I vår ansökan skriver vi att antalet människor med knölar på stortårna är många, att de lider i tysthet, och så påstår vi att det till största delen drabbar kvinnor.

– Okeej. Och det stämmer ju … att det drabbar oss kvinnor mest.

– Gör det? Är du säker? Jamendåså, halva inne! Syftar på vår ansökan så klart. Okej, varför drabbas kvinnorna i högre grad, någon idé?

– Tror det är ärftligt. Och så förvärras det av trånga skor.

– Bra, bra! Låt mig fundera … ja men, så klart! Det är den vite mannens fel!

– Va? Nu hänger jag nog inte med …

– Ett ögonblick (skriver intensivt) Sådärja! (Läser:) ”Kvinnor har historiskt velat behaga män eftersom de är strukturellt underordnade. Den västerländska vita heterosexuella mannen har med sin sexistiska blick ägt den överordnades avgörande i vad som är attraktivt. Han har funnit behag i nätta snygga fötter i tjusiga skor, och därför har många kvinnor pressat in sina naturligt icke-nätta fötter i alltför snygga och därmed trånga skor. Det har medfört att de har drabbats av – eller förvärrat redan ärftliga – knölar på stortårna, och vidare lett till en ond spiral av smärta, frustration och fortsatt strukturell underordning.”

– Det ligger nåt i det, när du framställer det på det sättet.

– Tack. Och likt matematiken där man kan förenkla en ekvation genom att stryka flera led på vardera sidan likhetstecknet, är således orsakssambandet: Den vite mannens toxiska blick leder till kvinnor med vanställda fötter.

– Jag känner hur det börjar värka i mina stortåknölar, och hur förtryckt jag har varit i alla år! Men, går det verkligen att lasta den vite mannen för även detta? Jag menar, är det inte lite som att piska en död häst?

– Nej, nej, det finns mycket mer att klämma ut. Det förtryckande patriarkatet är A och O att ha med i en ansökan. Sen får man krydda ansökningstexten med värdegrund, hållbarhet och sånt. Men det fixar jag, inget du behöver bekymra dig om. Så, vad hade du tänkt? Hur länge vill du ömma för de knölfotade? Hade du tänkt dig föreningsbidrag, projektbidrag?

– Hm, det formella överlåter jag åt dig. Men det får gärna pågå i två-tre år så jag hinner vila upp mig.

– Okidoki. Vi bör nog satsa på att ta in medlemmar. Aktivister som gör grovjobbet med att ge uppmärksamhet åt våra krav.

– Har vi krav? Här går det undan.

– Vi kopierar krav som andra föreningar och organisationer har ställt. Tyngdpunkten ligger på jämlikhet och rättvisa. Någon millimeterrättvisa går aldrig att uppnå, så att sträva efter mer jämlikhet är ett evighetsprojekt. Vi skriver att alla känner någon med snedställda stortår, varför hela befolkningen kan sägas vara drabbad. Det är inte – som man kunde tro – endast en angelägenhet för de knölfotade i sig. Så det krävs en omfattande informations- och upplysningsinsats. Hela samhället måste engageras i detta.

– Kan man inte få in att man måste utbilda folk? För då kan man ta betalt för utbildningen, som måste göras om varje år?

– Mycket bra! Det kan vi formulera så här: Utbilda årligen ALLA som kommer i kontakt med de utsatta för att rätt bemöta de knölfotade. Till exempel badvakter i simhallar, yogalärare – överallt där fötter exponeras. Mer?

– Något med diskriminering?

– Bra! Jag antecknar: Stoppa diskrimineringen av de knölfotade. Kvotera in bärare av knölfötter framför bärare av nätta fötter i yrken som dansare och fotomodell, men även bland politiker och beslutsfattare.

– Törs vi verkligen ställa sådana krav? Kvotering, är det inte att gå lite för långt?

– Du kan inte ha läst många ansökningar i dina dar. Så här är det: ju tossigare, desto bättre. Det gäller bara att sätta kraft bakom orden. Du måste tro på det själv. Kan du suggerera dig själv, så kan du också övertala andra. När du väl har fått ditt första stora bidrag, brukar alla spärrar släppa. Om du tidigare har hyst tvivel om ditt omhuldade projekt, så undanröjs sådant tvivel effektivt av en stor påse pengar. Att beviljas ett projektbidrag är detsamma som ett erkännande från den högsta eliten, den stat som har makten att visa tumme upp eller tumme ner. Bidraget är ett godkännande av att det du har snöat in på är angeläget, den generösa utbetalningen utgör en bekräftelse på att din kamp är rätt och riktig.

– Så är det nog. Att plötsligt få en eller flera årslöner på ett bräde måste uppfattas som en kvalitetsstämpel.

– Samtidigt är det en uppläxande örfil åt de skattebetalare som har eventuella invändningar. De börjar tvivla på sitt eget omdöme. De kan inte riktigt tro att det kan vara så illa, att makten kan vara så fräck att den skänker bort folkets pengar till projekt som går emot folkets intressen.

– Jag litar på ditt omdöme. Men hur ska vi arbeta rent praktiskt? Vad mer ska pengarna användas till? Officiellt, alltså.

– Vi kan lansera en visuell informationskampanj där knölfötter förevisas på storbild för normalisering. Kan förslagsvis visas ovanför befintlig menskonst på tunnelbanan för en synergieffekt. Och eftersom det är klart belagt att snygga och läckra – lika med trånga – damskor ökar besvären för de utsatta, anser vi att i linje med exempelvis regleringen av könsdiskriminerande reklam, måste reklam för nätta damskor begränsas och på sikt helt förbjudas.

– Blir inte folk förbannade om man börjar förbjuda saker?

– Glöm inte att vi kokar grodan långsamt och trappar upp efterhand. Och det kanske inte gäller dig, men många som jag har fixat bidrag till upptäcker tjusningen med makt och att få andra att dansa efter sin pipa. Men låt oss spåna vidare, har du fler förslag?

– Ja, vad sägs om: Förbjud tidig indoktrinering av våra barn om att det skulle vara ”finare” med söta nätta fötter utan knölar?

– Där sa du något! Självklart måste vi uppdatera sagor som Askungen, där hennes nätta fötter ställs i brutal och rent rasistisk relation till styvsystrarnas stora klumpiga fötter. Ingen kan undgå att se sambandet – stora klumpiga fula fötter = sämre, onda människor. Budskapet leder till en sortering av människor, det vill säga ren och skär nazism!

– Och som ett alternativ till att helt förbjuda sagor som Askungen, kan vi dra lärdom av andra klassiska sagor – som Pippi Långstrump – där man korrigerat rasistiska tankefigurer genom att låta Pippis pappa n-g-rkungen bli enbart kung.

– Vi kan ge arbetslösa bildkonstnärer i uppdrag att retuschera och göra om bilderna i tecknade filmer och sagoböcker så att Askungens fötter visuellt likställs vid styvsystrarnas fötter i storlek och klumpighet. Ett djärvare grepp, som medför ännu mer jämlikhet och upprättelse till de knölfotade, vore att förse bilderna av Askungen med just kliniskt korrekta snedställda stortår. Det stärkande budskapet till alla unga flickor är att även knölfotade är lika tilldragande som flickor med nätta fötter, och att moderna prinsar med värdegrundsriktiga känslor åtrår Askungen för hennes inre egenskaper.

– Hur ställer vi oss till statyer?

– Befintliga statyer bör på samma sätt korrigeras. Landets alla nakna statyfötter räknas och förses därefter i femtio procent av fallen med naturtrogna knölar i brons eller annat hållbart material.

– Måste det inte bli förbjudet att skämta om fötter, och att framställa kvinnor med nätta fötter som attraktivare än andra?

– Absolut! Och i den tvingande solidaritetens namn yrkar vi på förbud mot att exponera nätta nakna fötter i sandaler på allmän plats. Om inte alla kan uppvisa snygga fötter utan knölar, bör ingen få göra det. Allt annat är OJÄMLIKT och ORÄTTVIST och väldigt diskriminerande.

– En särskild summa pengar söks för skyltning på allmän plats: En skylt med en överkryssad nätt naken fot i sandaler, och en annan skylt som anger att det är tillåtet med sandaler om fotens nätta konturer döljs i en bylsig tubsocka.

Marita Palm (som har en aning snedställda stortår) bor i Lund och jobbar som översättare i det egna företaget Lexita AB.