Det finns, vad jag kan upptäcka, två huvudsakliga åsiktsriktningar bland fackepidemiologerna i frågan hur coronat ska bekämpas. Den ena åsiktsriktningen företräds av WHO och nästan alla länder, i varje fall i västerlandet. Deras strategi vilar på en kombination av testning, nedstängning och ansiktsskydd. Det finns en påtaglig logik i detta synsätt. Man testar för att identifiera smittfall så att dessa kan sättas i karantän, man stänger ned samhället för att säkerställa social distansering, man anbefaller ansiktsskydd för att begränsa smittspridning i situationer där social distansering är svår att åstadkomma, till exempel i tunnelbanan.

Den andra åsiktsriktningen företräds av Sverige. Den representerar motsatsen. Man ska inte stänga ned, man ska inte rekommendera ansiktsskydd och testning anses inte så viktigt. (Att testning inte var prioriterat kan till en början ha berott på att det saknades testutrustning. Sedermera, sedan utrustning anskaffats, testas det både för smitta och antikroppar. Skälet för smittestning kan jag förstå men inte varför staten ska bjuda på antikroppstestning.)

Det kan låta självklart att majoriteten har rätt och att Sverige har fel. Men så mycket har jag lärt mig om coronat att nästan ingen vet någonting säkert. Vi kan börja med den ofta gjorda observationen att Sverige har långt fler coronadöda per miljon invånare än våra nordiska grannländer.

Frågan är vad detta faktum betyder. I USA ligger coronadödligheten – hittills coronadöda som andel av befolkningen – på ungefär 0,46 promille. I EU ligger den på 0,41 promille (här och här). Det finns lite mer folk i EU än i USA men i övrigt borde kontinenterna vara jämförbara när det gäller utvecklingsnivå, kultur, statsskick och sjukvård.

USA har femtio stater vilket är i samma storleksordning som antalet länder i EU. Dödligheten skiljer sig dramatiskt mellan de amerikanska staterna. Hawaii ligger lägst med 18 döda per miljon och New Jersey högst med hundra gånger så många. I EU ligger Grekland lägst, om jag ser rätt, med 19 döda per miljon och Belgien högst med nästan femtio gånger så många. Skillnaderna mellan kontinenternas olika delar är alltså mycket stora. Ingen vet riktigt varför. Sverige har kanske haft otur. I vilket fall vet jag inte om Sverige är så dramatiskt annorlunda än andra EU-länder. Fyra av dessa har fler döda per miljon än Sverige och 22 har färre.

Om det nyttar något med nedstängningar vet man inte säkert (och nu bortser jag från de långsiktiga skador på ekonomin som nedstängningar rimligtvis medför). Alla de fyra EU-länderna med högre dödlighet än Sverige – Belgien, Storbritannien, Italien och Spanien – har haft drastiska nedstängningsprogram utan att det verkar ha hjälpt.

Om testningar verkligen gör någon nytta eller inte är oklart. Konceptet är intellektuellt tilltalande men utfallet i verkligheten framstår som mindre övertygande. Länder med få döda per miljon invånare har ofta gjort jämförelsevis få tester per miljon invånare. Hongkong, Sydkorea och Taiwan har knappt haft några döda men inte heller, tvärtemot vad man föreställer sig, så många tester. I rangordningen över de mest högtestande bland de 215 länder som täcks av statistiken hamnar dessa asiater på plats 53, 99 respektive 173. Samtidigt har länder med hög dödlighet genomfört ett stort antal tester. Storbritannien hamnar på plats 14 i högtestarlistan, USA på plats 21, Belgien på plats 28 och Italien på plats 35.

En annan aspekt som kanske förtjänar uppmärksamhet är utvecklingen av den överdödlighet som följer med coronat. Överdödlighet är hur många fler som dör per dag under coronaperioden jämfört med exempelvis genomsnittligt antal döda per dag under en föregående femårsperiod. Här har jag bara hittat siffror för Sverige (se bilden).

Det visar sig att överdödlighet förekom från slutet av mars till slutet av maj. Då dog ungefär 70 personer mer per dag än vanligt vilket motsvarar en överdödlighet på nästan 30 procent under de två månaderna.

Men överdödligheten förvandlades snabbt till underdödlighet med början första veckan i juli som framgår av bilden. Under två veckor – så långt statistiken sträcker sig – dör 45 personer färre per dag än det brukar göra. Hur detta kommer att utvecklas framöver vet man inte. Det går att tänka tanken att den tidigare överdödligheten helt kompenseras av tilltagande underdödlighet under en period framöver vilket skulle kunna betyda att de som dött av coronat i många fall bara förlorat veckor eller månader av sitt liv (vilket är illa nog).

När det gäller epidemiologiska strategier för coronabekämpning har jag försiktigtvis kommit fram till att det är svårt att dra några säkra slutsatser. På betydligt fastare mark står man när man bedömer situationer där besluten inte är medicinska utan politiska. Jag tänker särskilt på målet att Sverige särskilt skulle skydda de svagaste vilket till stor del betyder de ”äldreäldre”, särskilt dem som varit intagna på särskilda boenden.

Här kan ett antal observationer göras. Den första är att de boende i äldrehem varit särskilt utsatta för smitta eftersom en så stor andel av personalen består av boende i utanförskapsområden med stor smittrisk. (Dessutom har många av dessa jobbat med timersättning och därför inte velat hålla sig borta från jobbet om de varit sjuka eftersom inkomsten skulle falla bort.) Detta är förstås ett strukturellt faktum som inte så lätt kan åtgärdas under pågående pandemi men här om någonsin hade det funnits fog för tidig och återkommande testning för smitta.

Ett annat faktum är att äldreboendena inte haft möjlighet att syrgasbehandla personer med andningssvårigheter. Tanken har varit att sådana patienter skulle skickas till sjukhus för behandling. Under pandemin har det tydligen från flera landstingsregioner utgått instruktioner till äldreboendena och deras behandlingsläkare att inte skicka sådana patienter till sjukhusen för att dessa inte ska överbeläggas. I stället har palliativ vård anbefallts av myndigheterna vilket vad jag förstår är att jämställa med mord. Det förefaller som om de få åldringar med andningsproblem som faktiskt kommit till sjukhus är sådana vars anförvanter tjatat och bråkat för att vårdapparaten ska ge adekvat vård.

Allt detta har skett i god ordning enligt statens planer eftersom Socialstyrelsen utfärdat prioriteringsregler enligt vilka gamla människor erhåller lägre prioritering för fördelning av vårdinsatser.

Jag drar därför slutsatsen att det är svårt, i varje fall för mig, att ha någon stabil uppfattning om det medicinska. Epidemiologerna trevar och gissar eftersom det saknas tillförlitlig kunskap. Men staten och därmed politikerna har fullt medvetet fattat många förödande beslut som kan förklara en del av den höga dödlighet som Sverige drabbats av.