Häromdagen såg jag en äldre dam plocka skräp i vårt kvarter. Vi började prata och hon betonade vikten av att hålla efter området där man bor. Börjar man vänja sig med att ha skräpigt runt sig blir det lätt en nedåtgående spiral, där allt fler börjar kasta skräp omkring sig. Vi samtalade en stund om “den vardagliga godheten” innan vi sa hejdå och jag cyklade vidare på min dagliga cykeltur.

Hennes arbete och ord bar jag med mig och tänkte på hur viktig den vardagliga godheten är för att förbättra vår värld. Vi skapar inte en bättre värld genom revolutioner och kravaller, utan genom att göra vad vi kan för att göra gott i vår vardag. Experiment har visat att denna enkla form av godhet, eller vad vi vill kalla det, sprider sig snabbare än egoism och vassa armbågar. Om man håller upp dörren för den som kommer efter på tunnelbanestationen så kommer det beteendet fortplanta sig och människor börjar hålla upp dörren för varandra, medan motsatsen – att man slänger igen dörren på den som kommer efter en – irriterar den personen, men beteendet lever inte vidare lika länge. Kanske är det därför vi människor fortfarande lever som art, trots grymheter, krig, folkmord: Den altruistiska ådran i oss är starkare än den egoistiska. Vi är ett flockdjur som har i vårt DNA att hjälpa varandra. Men detta störs allt som oftast av destruktiva beteenden.

Det finns ständigt människor som skriker och står på barrikaderna för att riva det som finns runt omkring oss, men de har ytterst sällan någonting konstruktivt att ersätta det med. Det är en pubertal revolutionsromantik som tyvärr många vuxna, och även intellektuella, inte växer ifrån. Ska man riva måste man ha en färdig plan med vad man ska ersätta det med, och planen måste vara realistisk.

Istället för att gapa på barrikaderna måste vi vuxna visa att vägen framåt går genom beprövad erfarenhet och vetenskapligt tänkande i kombination med sunt förnuft. Mänskligheten befinner sig fortfarande i någon sorts tonårsfas som tyvärr slutade i katastrofer på 1900-talet i form av nazism och kommunism. Vi måste växa upp och inse att vägen framåt inte är snabb. Framsteg måste ta den tid de tar och medan vi sakta men säkert måhända går mot en ljusare framtid ska vi i vardagen arbeta för den lilla, men viktiga, godheten, där vi plockar upp skräp, håller upp dörren och pratar med varandra. Det kan låta banalt, men som Hannah Arendt (1906 – 1975) lärt oss så är ondskan banal, men tack vare ondskan banala natur bekämpas den bäst genom en enkel, men kraftfull godhet i vardagen. Det är något vi måste lära våra barn och oss själva. Vi måste vårda och värna “den vardagliga godheten”.

Thomas Karlsson är fil. dr. i religionshistoria vid Stockholms universitet samt Fellow Researcher vid Yale University, USA

BILD: Storbritannien, 1950-tal.