IDÉ OCH KULTUR Rasmus Dahlstedt skriver om den franske busschauffören Philippe Monguillot som avled igår efter att ha slagits fördärvad i söndags av några passagerare som ombads visa biljett och ta på sig munskydd. Philippe Monguillot fick betala med sitt liv för den förråing som nu sker i våra västerländska samhällen. Men vad betalar de som kör den stora bussen? Den på vilken hela vårt samhälle verkar ha tvingats ombord. Och vart är vi på väg?

”Vem är det som kör”, frågar Musse Pigg sina vänner Kalle och Långben i campingsemesterscenen. Fram till i söndagskväll körde den 58-årige fransmannen och tillika trebarnspappan Philippe Monguillot bussen i sin hemstad Bayonne. Då bad han några passagerare att sätta på den obligatoriska ansiktsmasken samt att betala. Det fick till följd att han slogs hjärndöd.

En busschaufför är som regel en man med glatt humör. Under studietiden körde jag själv buss och kom att stifta bekantskap med yrkesgruppens medlemmar. De flesta är vänliga, plikttrogna och skojfriska. Trots att arbetet inom Storstockholms Lokaltrafik, där jag själv verkade, ofta är påfrestande. Att i rusningstrafik med 72:an krypa fram mellan rödljusen på Odengatan med en i bästa fall ivrigt påhejande och i sämsta fall otrevligt skrikande storstadsbo över axeln tar på krafterna. Regleringstiden vid Karlbergs station var begränsad och de uteblivna toalettbesöken oräkneliga. Att många passagerare vid påstigningen inte bevärdigar chauffören med en blick och tycks provocerade av att behöva betala men sen ändå har höga krav på kontakten med föraren och tjänsten tillhör tillvarons mysterier.

I samband med bussförarutbildningen snuddades vid frågan hur man skulle agera i händelse av trubbel. Den resande ansvarar alltid själv för att ha giltigt färdbevis, fick vi höra. Blir det hotfullt, utmana inte ödet. Tryck då på larmknappen. Jag brukade låta den som trovärdigt förklarade varför en biljett inte kunde uppbådas åka med. De fuskande avvisades vänligt. Vid ett antal tillfällen uppstod konflikter. I ett fåtal fall kom det till handgemäng. En gång tryckte jag på larmknappen.

Jobbet har sina fördelar. En morgon i juli ger man sig gärna ut i Roslagens famn. I blickfånget böljande fält och stenkyrkor. Doft av sommar och känsla av frihet. Lunch på en brygga i havsbandet, med fötterna i vattnet. Efter ett tag sätter sig dock stressen i kroppen. Otryggheten skymmer sikten.

”Votre billet, s’il vous plaît” säger den franske busschauffören med vänsterarmen lutad mot den stora, svarta ratten som är varm efter en dag i den sydfranska solen. Monsieur Monguillot hinner tänka på den stundande pensionen. Om ett år ska han, frun och de tre flickorna börja ett nytt liv.

”Vem är det som kör?”, frågar sig fyra män. De ser varken en snart pensionerad bussförare, en familjefar eller en människa. Blott en fiende. Symboliken vid åkdonet är blytung, om man vill se den.

Filmen Speed från 1994 skildrar en gisslansituation på en buss. En gärningsman har någonstans på färdmedlet apterat en bomb. Sjunker hastigheten under 80 km/h kommer bomben att detonera. Vårt gisslandrama är ett annat. Den högrasprofilerade samtiden är vår gisslantagare. Macron förefaller efter dådet i Bayonne lika frånvarande som Löfven vid dylika intermezzon, murvlarna lika trevande. Förklaringen är att händelsen spränger värdegrundsmatrisen. En vit man, låt vara ur underklassen, omgärdas i kampen mot en icke-

vit motståndare av en air av överordning, även liggande i sjukhussängen i ventilatorns våld, med deformerad skalle. En förövare in i döden.

”Vem är det som kör egentligen?” Staten och mediekapitalet har redan tagit plats i flyktbilen. Philippe Monguillot dör på fredagskvällen, fem dagar efter attacken, och kan omöjligen framföra fordonet. Till och med Långben tycks tyngd av allvaret och erbjuder ingen hjälp. Inte heller någon annan i Kalle Anka-partiet.

Vid denna hållplats, som inte är slutstationen, befinner vi oss. Med sönderskurna däck och utslitna bromsar. Bensinen är på upphällningen. Färdskrivarbladet har för länge sedan rivits bort. Vansinnesfärden kommer således inte att få några konsekvenser.

Så äntrar en mörkklädd, kåpförsedd man vår vilsna farkost. Han lägger ifrån sig lien och sätter sig tillrätta på förarstolen. Ställer in speglarna. Ur högtalarna ljuder den sinistra stämman: ”Campingsemestern fortsätter”. Han viker ner huvan och trycker lätt på gaspedalen. Bussen sätts i rörelse.

Rasmus Dahlstedt är skådespelare, regissör, manusförfattare och debattör.