Coronapandemin är långt ifrån över men eftersnacket har redan satt igång. Människor trevar sig fram och försöker skapa trovärdiga berättelser om vad som egentligen inträffat, hur det gick till och hur de olika länderna rangordnar sig.

Det är osannolikt att vi – med ”vi” menar jag just nu bara Sverige – inom rimlig tid ska komma fram till någon nationell konsensus om vad som gick snett eftersom det finns så många olika intressen som gör svårförenliga anspråk på att ha det rätta svaret.

Att döma av utländska bedömningar, det vill säga det fåtal utländska bedömningar som jag har uppmärksammat, står de svenska aktierna lågt i kurs och det ska nog mycket till för att den uppfattningen inte ska sätta sig och bli en del av framtidens sanning. The New York Times kallade nyligen Sverige för en ”pariastat” och följde två veckor senare upp med ytterligare en artikel där Sverige på nytt ställdes i skamvrån:

[Svenskarna] vann ingenting, sa Jacob F. Kirkegaard, seniorforskare vid Peterson Institute for International Economics i Washington. Det var en självframkallad skada som svenskarna inte hade någon ekonomisk nytta av.

Artikelns poäng är att det inte, som det antagits, finns någon motsättning mellan att rädda liv och att rädda ekonomin. De svenska erfarenheterna visar, säger tidningen, att om man struntar i att rädda liv så bromsar ekonomin likafullt. Det som drabbar ekonomierna är inte nedstängningspolitik utan att folk drar sig för att gå ut och shoppa. Sverige får därför både hög dödlighet och ekonomisk stagnation.

Man vet förstås inte hur mycket tidningens bedömningar färgas av att den ogillar president Trump och gärna ger honom en känga, i detta fall för att han motsatt sig nedstängning vilket alltså det svenska fallet ska ha bevisat vara en missriktad ambition. Men vare sig The New York Times har rätt eller fel – om man nu kommer fram till ett rätt och fel i denna fråga vilket jag betvivlar ty här påminner saken mer om spörsmålet huruvida finansmannen Kreuger tog sitt eget liv eller blev mördad, kort sagt något man aldrig säkert kan få reda på – så är tidningen en mäktig opinionsbildare som bidrar till att definiera världens uppfattningar om Sverige. Att Sverigebilden har fått en rejäl knäck kan knappast förnekas.

Vidare tror jag att man i många länder, kanske mest i våra grannländer, ler i mjugg åt Sveriges förödmjukelse. När hyllade föredömen – vilket Sverige under lång tid varit – ertappas med något nesligt väcks vildsinta instinkter hos människorna. De kan inte låta bli att sätta käftarna i den fallne hjälten för nöjet att känna blodsmaken. Andras lidande piggar upp. Förr i tiden var offentliga avrättningar, särskilt av uppsatta personer som förlorat sin ställning, ett folknöje. Därför tror jag att världen gillar att sätta Sverige på plats.

Hur Sverige självt så småningom kommer att tolka sin coronapolitik är ännu oklart. Bland medicinare finns en stark falang som med kraft tar avstånd från Folkhälsomyndighetens tänkande och sällar sig till det synsätt som The New York Times torgför. En uppfattning som dock aldrig kommer att vinna officiellt erkännande är min egen som går ut på att Sverige sedan decennier har vant sig av med sådan initiativrikedom och handlingskraft som behövs för att ta itu med plötsliga utmaningar som coronat. I stället kommer de huvudansvariga, alltså politikerna och de ledande myndigheterna, framför allt Folkhälsoinstitutet, att leta efter självrättfärdigande förklaringar.

En typ av förklaring som vi redan sett exempel på är att de olika intressenterna skyller på varandra, till exempel att socialministern anklagar landstingsregionerna. Men den attityden, alltså inbördeskrig, håller inte. Borgfred måste upprättas. Detta förutsätter att en förklaring måste upprättas enligt vilken ingen av de berörda har gjort något fel.

Myndigheterna har redan tränat på två sådana förklaringar. Den ena är att det faktiskt inte begåtts några misstag i Sverige. Det är alla andra länder som gjort fel och när coronat är färdigt om ett år eller två så kommer alla länder att uppvisa samma dödlighet.

Om denna förklaring inte tar skruv finns en annan som jag skrev om här. Den är enligt min mening särskilt illavarslande ty den frikänner alla inblandade på konstitutionella grunder. Om det gjorts något fel beror det inte på de inblandade politikerna och myndighetspersonerna ty de har följt alla lagar. Till exempel fick politikerna inte lägga sig i myndigheternas beslut ty det hade varit ministerstyre vilket är förbjudet i Sverige. Ej heller kunde Sverige stängas ned eftersom alla medborgare enligt grundlag är tillförsäkrade rätten att fritt röra sig inom riket.

Sådana argument är helt falska men om de kan användas för att försöka ärerädda kommer de förstås att användas. Först ut var Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson som nyligen förklarade dels att coronat drabbat Sverige särskilt hårt av en ”slump”, dels att Sverige är felkonstruerat såtillvida att vi hade klarat coronat mycket bättre om vi haft ”sex till nio” landstingsregioner i stället för tjugoen. Inga misslyckanden berodde på myndigheter och politiker. Felkonstruktioner i nationen hade berövat dem handlingsfriheten. Jag sätter en hundring på att coronakommissionen kommer att presentera det perspektivet.