IDÉ OCH KULTUR I efterdyningarna av black lives matter-protesterna har det även i Sverige framförts krav på att statyer av våra kungar och vetenskapsmän ska tas ned. Både från vänster och höger har man då svarat att vi inte ska censurera historien: statyerna har mycket att lära oss om vårt förflutna. Det här är ett underdånigt slavargument som inte hör hemma i ett land med integritet. Våra statyer ger en materiell konsistens åt vår identitet och vår gemenskap. Vi bestämmer själva när vi sätter upp dem eller ta ner dem. Passar det inte med svensk historia på svenska gator och torg går det bra att dra åt h…

Visst kan vi riva statyer. Det har gjorts förr. I det forna Östblocket rök det mesta av minnesmärken över Lenin och Stalin. I Irak tog man ned bildstoderna av Saddam Hussein. Om ett samhälle byter regim eller ändrar ideologisk riktning kan gamla monument över makt och rådande samhällsskick bytas ut mot nya. Ibland är det så banalt att statyer byts ut för att man tröttnat på dem och vill ha något nytt.

Så varför känner vi så starkt att vi absolut inte vill riva ned några av våra gamla monument över Karl XII, Gustav III eller Carl von Linné? Är det för att vi inte vill censurera historien? Eller för att vi vill ha kvar vår historia på våra gator och torg så att vi kan lära oss något av den? Denna typ av argument hör man både från vänster- och högerdebattörer: Acceptera historien! Riv inte ner den! Ta lärdom av det förflutna!

Det här är trams. Skulle ryssar och rumäner ha sparat sina statyer över de kommunistiska ledarna för att hålla sin historia levande? Självklart inte.

Så vad bottnar egentligen vår motvilja mot de krav som kommer från vänsterhåll på att statyer över kungar och vetenskapsmän ska rivas ned i? Vad är det som gör att vi instinktivt tycker illa om dessa anspråk på förändringar av vårt offentliga rum? Ja vi kan väl försöka känna efter. Andas djupt kära läsare! Leta djupt i kroppen efter det motstånd som uppbådas inom dig själv när du får höra att vänsteraktivister vill ta ned våra statyer. Vad är det vi hittar djupt inne i oss själva? Är det en längtan efter mer ”kunskap om vårt förflutna”? Knappast. Det är något helt annat. Vi känner att vi blir förbannade. Att någon går för långt. Att de trampar på vår integritet.

För så är det ju! Våra statyer över våra kungar och våra vetenskapsmän och författare är vi! De är vår stolthet, vår självkänsla, vår existens och integritet. Vi vill behålla statyerna för att de representerar oss själva. De representerar vår svenska identitet, vår historia, vår idé om vilka vi är och vilka vi har varit.

Vi har ingen anledning att börja stamma fram några argument om historia och kunskap och värdet om att behålla det förflutna levande. De som vill riva ned vår historia kan dra åt h…! Vi behöver inte motivera vår existens eller historia för någon. Allra minst för dem som kommit hit från länder där det uppenbarligen inte gick att leva och som kunnat dra nytta av det samhälle som vår historia har frambringat.

Intressant nog har till och med vänsterdebattörer gått ut och försvarat våra statyer. Göran Greider skrev på Twitter. ”Jag anser att praktiskt inga statyer bör rivas. Men ofta bör de förses med information. Nya statyer för en ny tid bör också resas. Men att ta bort minnesmärken är att lobotomera samhällen. Dölj ingen historia! Debattera den! Skriv den på nytt! Men retuschera inte!”.

Jag håller med om att vi för tillfället inte ska riva några statyer. Jag håller också med om att vi kan sätta upp nya statyer ”för en ny tid”. Jag vet några lokalpolitiker som jag gärna skulle se förevigade i form av en staty på torget i deras hemkommun. Men med tanke på den politiska splittring vi har i landet lär det dröja innan vi får några nya monument som vinner allmänt erkännande. Däremot övertygas jag inte av argumentet att borttagandet av historiska monument skulle vara att lobotomera vårt samhälle. Det är helt irrelevant. Det är klart att ett samhälle kan byta ut sina offentliga monument om det vill det. Det om något är väl ett sätt att hålla historien levande, att visa att den spelar roll, att den har en funktion att fylla. Jag är alltså övertygad om att Greider och alla andra som instinktivt erfar ett obehag inför tanken att ta bort våra statyer inte förstår vad de känner. Vem bryr sig om kunskap här? Det handlar om identitet, om stolthet, om historia. Det handlar om oss själva.

Det är lite beklämmande att se att även högerdebattörer tar till kunskapsargumentet för att försvara våra offentliga monument. Det är ett slavargument. Det är ett argument framfört av en underdånig människa som desperat försöker hitta allmängiltiga skäl för sin existens när fienden står mitt emot och hotar att tillintetgöra henne. Men det finns inga allmängiltiga skäl för vår existens. Det står inte skrivet i stjärnorna att Sverige ska finnas eller Sverige ska vara svenskt. Som Einar Askestad framhöll i den dikt vi publicerade i går här på Det Goda Samhället (”Sikta ditt spjut”) måste en kultur stå upp för sig själv av den enkla anledningen att det är det enda sättet att överleva. Man ber inte om lov att få finnas. Man måste våga ta plats och ta sin värld i besittning.

Vad som behövs är alltså integritet. Våra statyer symboliserar oss själva, vår kraft, vår existens, vårt herravälde över vårt land, men också vår intelligens och våra framsteg. Att ställa upp skulpturer av våra kungar, vetenskapsmän, författare och författarinnor är att manifestera att vi finns, det är att ge en symbolisk konsistens åt vår existens, att göra den materiell och påtaglig. Det är det de andra inte kan tåla. Den som angriper våra statyer angriper oss.

Visst kan vi byta ut våra statyer. Men då bestämmer vi själva när vi ska göra det och vilka statyer vi ska resa. Vi tänker inte agera under tvång. Det är ovärdigt. Därför ska våra statyer stå kvar nu.

BILD: Statyn av den unge Carl von Linné är gjord av Carl Eldh och står i Linnéträdgården i Uppsala.