Just nu översvämmas mitt Facebookflöde av bilder och filmklipp på vita människor som på olika sätt ber svarta människor om ursäkt för sin hudfärg. En del böjer knä och sänker huvudet, andra kysser skor, vissa lägger sig platt på marken och en del låter sig forslas på gatorna i kedjor.

Givetvis har det också blivit trendigt bland de trendkänsliga Hollywoodstjärnorna, som nu försöker överträffa varandra i vem som kan ta på sig mest skuld för allt lidande som deras eländiga vithet ställt till med.

Det är inte helt lätt att förstå de protester och demonstrationer som pågår världen över just nu. På ytan handlar det förstås om de svartas ställning i USA, men den är naturligtvis alltför sammansatt för att kunna förklaras på ett så enkelt sätt man idag försöker göra.

Och i övrigt då? Vad har exempelvis förortsungdomar i Sverige överhuvudtaget för beröringspunkter med de svarta i USA? Ytterst få, skulle jag påstå, men det är klart att det är enormt tilltalande att hitta en godtagbar anledning att ge sig ut på gator och torg och gapa, skrika och vandalisera. ”Black Lives Matter!” skriker muslimska hijabister, samtidigt som det är betydligt mer sannolikt att deras muslimska förfäder ägnade sig åt slavhandel med svarta (såväl som vita), än att mina vita förfäder gjorde det.

Historia och fakta spelar ingen roll när man får chansen att skrika ut sitt hat mot människor av en viss hudfärg, utan att det medför några konsekvenser.

Just nu är det också trendigt att förstöra statyer, som på något sätt kan associeras till den vita förtryckarmakten. Och om vi ska vara helt ärliga så går sannolikt inga statyer säkra om de här destruktiva krafterna får som de vill. Jag menar, vilka statyer i den vita västvärlden kan inte, med lite god vilja, associeras till förtryck av andra etniciteter, eller åtminstone förminskande av dem?

Skrev exempelvis Astrid Lindgren någonsin om värnandet av just svarta liv? Var inte de flesta av hennes figurer dessutom alldeles oförskämt rågblonda? Och använde hon inte N-ordet en gång på 1940-talet, när hon skrev om Pippi Långstrumps pappa?

Listan kan göras lång, och numera kan man inte ens förlita sig på att det finns vuxna politiker som sätter ner foten för idiotin. Jag kan riktigt se framför mig hur Miljöpartiet kollektivt gnuggar händerna i förtjusning över denna möjlighet att snabbt som ögat förpassa kulturarvet till en bortglömd statykyrkogård någonstans, så som ett par av deras riksdagsledamöter ville göra redan 2012. Idag skulle partiet till och med kunna tjäna röster på ett sådant initiativ, åtminstone en.

Det finns dock ingen bred folklig majoritet för att slå ner statyer och skriva om historien, vare sig här eller annorstädes. I Storbritannien försöker visserligen BBC göra sitt bästa för att framställa statyförsvararna i dålig dager, men att några få högerextrema vill bevara statyer av statsmän som exempelvis Churchill innebär ju inte att resten av befolkningen vill riva ner dem. Det är nämligen ett helt naturligt drag hos människorna att vilja bevara sin historia och sitt kulturarv. Det må uppfattas som diskriminerande för vissa, stötande för andra – rentav löjeväckande för en del – men historien skriver man inte om utan motstånd från merparten av medborgarna.

Att skriva om historien har heller ingenting med antirasism att göra, oavsett hur provocerande det förflutna än kan vara. Det kan faktiskt få komplett motsatt verkan och öka polariseringen i samhället. Först när man erkänner historien, sådan den är, kan man förändra sådant som bör förändras. Inser man inte det, tja då är man nog mer ute efter att provocera och vandalisera än att skapa några förändringar överhuvudtaget. Ett slags hämnd på den vita huden, kanske?