Trots allt slarv och alla dumma beslut från olika regeringars sida under många år – tänk till exempel på Bildt-regeringens enfaldiga beslut att ge universiteten betalt per meddelad examen som bara ledde till att lärosätena sänkte kunskapskraven för att öka flödet – så har jag till helt nyligen närt föreställningen att svenska politiker, kanske särskilt socialdemokrater, varit administrativt kompententa. Jag menade att de för det mesta hade dåliga idéer men att de var duktiga att förverkliga sina dåliga idéer. Sverige är som det styrs, tänkte jag. Nu börjar jag misstänka att det är tvärtom. Det Sverige är beror inte på politisk styrning utan brist på styrning. Politikerna kan inte ens leda staten, långt mindre hela landet. Det är spelet inom och mellan myndigheterna som bestämmer vad som ska hända.

För ett tag sedan skrev jag en krönika om Sveriges oförmåga att genomföra coronatestning. I början av april deklarerades att Sverige inom några veckor skulle kunna testa 100 000 personer i veckan. Analyskapaciteten ökade från ungefär 25 000 i veckan mot mitten av mars till 100 000 tio veckor senare. Men under hela tiden, således under flera månader, har myndigheterna inte lyckats utnyttja mer än en fjärdedel av analyskapaciteten till faktiska tester. Förklaringen visade sig vara att ingen visste vem som skulle göra vad. Regeringen skyllde på landstingsregionerna och dessa skyllde tillbaka på regeringen. I övrigt var alla myndigheter förvirrade.

Under minst ett år har Sverige tidvis haft brist på vissa mediciner. Jag har läst om detta för ett modernt i-land märkvärdiga tillstånd men inte begripit och inte brytt mig om att rota. Sedan coronat brutit ut har medicinbristen blivit alltmer besvärande. I förra veckan rapporterades att Sverige fått nödsändningar av Propofol från Norge. Propofol används för att hålla coronapatienter nedsövda. Dagens Nyheter presenterade nyligen en rimligt övertygande förklaring till medicinbristerna.

Det är sjukvårdsorganisationerna, alltså varje landstingsregion för sig, som ska köpa de mediciner de behöver till sina sjukhus. Men det lyckas inte landstingsregionerna med. ”Det är så lätt att föreställa sig att det plötsligt tar slut. Och att alternativa läkemedel inte går att få tag på. Det känns faktiskt mest som om vi haft tur hittills”, säger en intervjuad överläkare till Dagens Nyheter. ”Vilket läkemedel som helst kan vara borta från vår arsenal med någon dags varsel.”

Skälet uppges vara att de stora internationella läkemedelsföretagen bara säljer till ”större statliga aktörer” vilket gör det omöjligt för regionerna själva att köpa. Att läkemedelsföretagen skulle rata vissa kunder låter underligt för mig, men det står så i tidningen. Socialstyrelsen larmade om detta förhållande redan de första dagarna i mars.

Om jag hade varit regeringen hade omedelbart ringt till medicintillverkarna och förklarat att jag representerar staten och vill genast beställa propofol och en del annat. Men så gjorde inte regeringen. I stället väntade den i tio dagar och gav sedan i uppdrag till Läkemedelsverket ”att på nationell nivå samordna arbetet med att stärka tillgången på läkemedel”.

Det var bara det att Socialstyrelsen redan för fem år sedan fick uppdraget att ”samordna förberedelserna för försörjningen med läkemedel”. Även Folkhälsomyndigheten hade fått instruktion att samordna läkemedelsförsörjningen inför ”allvarliga utbrott av smittsamma sjukdomar”.

Självklart skar det sig mellan myndigheterna. När Socialstyrelsen tog ett initiativ blev Läkemedelsverket ”bekymrat”. Socialstyrelsen bestämde sedan att den bara kunde göra något efter Läkemedelsverkets bedömning men Läkemedelsverket lät hälsa att det inte hade några befogenheter att fatta beslut eftersom regionerna var inköpsansvariga. Inga beställningar kunde göras.

Några dagar senare beslöt regionerna att göra gemensamma inköp. Socialstyrelsen upphöjde de samlade regionerna till nation genom att utfärda ett certifikat om att Sverige står bakom regionernas inköp.

Slutet gott, allting gott, kan man säga, men hur det går med inköpen är tills vidare oklart. Sverige har inte förrän nu ställt sig i kön och andra länder har slunkit före och kanske som Norge samlar på sig läkemedel för ett helt års behov. För övrigt har ingen regering lyckats implementera de likalydande råd som åtskilliga statliga utredningar framfört. Dagens Nyheter skriver:

DN har räknat till 6 stora statliga utredningar och kritiska rapporter från bland annat Riksrevisionen, FOI, MSB och Socialstyrelsen som det senaste decenniet varnat för riskerna med att ingen har nationellt ansvar för tillgången på läkemedel. Tre rapporter har efterlyst en statlig myndighet som ska axla uppdraget. 

Inget har hänt, förutom att nya utredningar tillsatts. 

Båda dessa exempel – testningarna och läkemedlen; man hade kunnat lägga till coronapolitiken i stort – uppvisar samma handlingsmönster. Regeringen ger en eller flera myndigheter samma uppgift och drar sig därefter tillbaka.

Ibland hävdas det att det beror på att regeringar inte får lägga sig i eftersom Sverige har lagar mot ministerstyre. Det är inte sant. Så här står det visserligen i regeringsformens 12 kap. 3 §:

Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpningen av lag. 

Det kanske gäller även regeringen men då bara i särskilda, individuella fall. Att skylla regeringens brist på ledarskap på förbudet mot ministerstyre är bara att skyla politikernas nakenhet med ett fikonlöv.

Jag undrar om inte detta beteende från politikernas sida gäller generellt. De leder inte myndigheterna utan de leds av dem. En politisk åtgärd eller en reform består i att formulera någon sorts uppdrag som skickas till myndigheter med eller utan en särskild påse pengar. Därmed anser sig politikerna ha gjort sitt jobb. Sedan blir det myndigheterna som, ofta bemannas av olika slags aktivister, som får utforma den faktiska politik som medborgarna konfronteras med.