På sista tiden har jag funderat lite över alla inlägg som dyker upp på sociala medier, och som är – eller åtminstone tycks vara – skrivna av vårdpersonal. Inlägg som berättar om vårdpersonalens stressfyllda vardagsslit och hjältemod, men som också väver in kritik mot människor som ifrågasätter Folkhälsomyndighetens coronastrategi och förlöjligar dem som ställer sig tveksamma till hur äldrevården fungerar.

Redan här vill jag säga att jag absolut inte tror att alla dessa inlägg är fejk. Många är naturligtvis hur genuina som helst, så den här texten avser absolut inte att förminska vårdpersonalens viktiga arbete. Däremot ifrågasätter jag äktheten i, och syftet med, vissa av de här inläggen och jag ska förklara varför.

Ett tecken på att ett inlägg är konstruerat utifrån ett annat syfte än att bara skildra vårdpersonalens vardag är, enligt min uppfattning, den totala avsaknaden av empati med patienterna. Jag har mött enormt många sjuksköterskor och annan vårdpersonal genom åren (först när min pappa drabbades av cancer, sedan under min mammas sista år i livet) och jag har faktiskt aldrig mött vårdpersonal som haft en sådan ton som de som nu skriver på sociala medier. Här är ett exempel:

”Den dagen jag är så gammal, så sjuk att jag nödgas ansöka om (alternativt mina ungar) särskilt boende så kallat SÄBO, den dagen vill jag nog inte vara med särskilt länge till. Men det kan ju vara så att jag plötsligt piggnar till och vill lära mig dansa hambo. Där, på äldreboendet”.

Tonen är så raljant och opassande att man häpnar. Visst, det kan säkert hända att en och annan tänker så här mellan varven, när trötthet och frustration tar överhanden, men därifrån till att skriva det i offentliga inlägg på sociala medier är steget långt. Den vårdpersonal jag träffat har aldrig uttryckt sig tillnärmelsevis så föraktfullt utan istället varit mycket empatisk och engagerad.

Dessutom är det faktiskt inte alls uteslutet att man skulle vilja dansa hambo även som gammal. Där, på äldreboendet. Då förtjänar man bättre än att bli vårdad av någon som raljerar över det på sociala medier.

Frågan jag ständigt återkommer till är: Varför är det så viktigt för personal i vården att framhålla att gamla människor inte har någon livslust eller livskvalitet utan mår bäst av att dö så snabbt som möjligt?

Det mest rimliga svaret på den frågan är att de vill försvara ett politiskt system som föreskriver att gamla ska vårdas palliativt istället för att behandlas.

Att texten dessutom är skriven som prosa gör ju bara det hela ännu märkligare. Om jag skulle se den här texten utan byline skulle jag direkt förmoda att den var skriven av en kulturskribent på Aftonbladet eller Expressen, den innehåller exakt samma utstuderade stilgrepp som deras texter brukar göra. Som detta:

”Ironisk, jag? Nä. Snällast på jorden. Se mig fulgråta till slutscenen av bröllopet i filmen C’est la vie om ni inte tror mig. Den är så jädra vacker.”

Det är rätt bra, det är jag den första att erkänna. Texten har driv och bra flyt. Men är den skriven av en sjuksköterska mitt uppe i coronavården? Tveksamt. Inte för att sjuksköterskor inte skulle kunna skriva driven prosa på kvällstidningsmanér. Utan för att den som vill berätta från hjärtat om en slitsam vardag oftast skriver på ett mindre utstuderat och mer empatiskt sätt.

Den röda tråden i de här inläggen är ett förminskande av äldres liv. Det blir tydligt också i det här inlägget, skrivet av en annan sjuksköterska som ställt sig på barrikaderna för att försvara Folkhälsomyndigheten och makthavarna:

”Jag har fått in och eller skickat in patienter jag redan från dag ett kunnat sätta prognos på. Om icke överlevnad. Jag har till 90 procent haft rätt. Det är inget skryt. Bara erfarenhet och känsla.

Om de däremot tillfrisknat, från sin infektion, sin Covid och lunginflammation har de övervägande, i de flesta (men inte alla) fall återfrisknat till det liv i limbo de levde före Covid-19.”

”Det liv i limbo de levde före Covid-19”. Det kan bara tolkas på ett sätt, nämligen att skribenten minsann vet att de hade mått bättre av att få dö. Och att det nämns så där lite i förbigående är det mest försåtliga av allt – läsaren ska förledas att tro att det liksom bara halkar ur henne, bara för att hon är så erfaren och kunnig och bättre än någon annan vet hur saker och ting ligger till.

Själv tror jag att det är noga genomtänkt. Ju fler som kan indoktrineras att tro att äldre människors liv inte betyder något, desto tystare blir det ju i det offentliga rummet. För om till och med legitimerade sjuksköterskor försäkrar att gamla människor mår bäst av att dö, måste det väl vara sant? Och då kan ingen längre opponera sig mot de politiska beslut som ligger bakom.