Sommaren närmar sig och om det här hade varit en sommar som alla andra så skulle vi nu ha börjat se reklamen för politikerveckan i Almedalen. Men i år har coronat satt stopp för detta evenemang. Det finns, som man brukar säga, inget ont som inte har något gott med sig.

Varför skulle det då vara bra för Sverige att mingelveckan i Almedalen ställs in? En orsak är förstås det enorma slöseriet med skattepengar. 2018 använde myndigheterna 23 miljoner av skattebetalarnas pengar enbart för att kunna synas i Visby. Migrationsverket, som i flera år haft en en egen scen på platsen, debiterade skattebetalarna ca 800 000 kronor. En annan, minst lika viktig, orsak är att jippot underminerar journalistikens oberoende och självständighet och faktiskt är en direkt fara för demokratin.

Redan på 1800-talet myntades uttrycket ”den tredje statsmakten”. Den första statsmakten är regeringen och den andra riksdagen och den tredje statsmaktens uppgift anses vara att granska de två andra. Men vad händer när de som ska granska makten istället minglar, sjunger karaoke och smuttar rosé – kanske rentav super till rejält – med just de människor de har i uppdrag att granska?

Alla, som inte är helt oerfarna eller direkt tappade bakom en vagn, vet mycket väl vad som händer. Omdömet försämras märkbart av alkohol och festande och det är ytterst lätt hänt att man i fyllan och villan blir lite för lösmynt och säger och gör saker man inte helt och hållet kan stå för i nyktert tillstånd. Journalister tillhör dessutom den yrkesgruppen som dricker mest, enligt många undersökningar, så det är rimligt att tro att många av dem utnyttjar gratisspriten till fullo när de har chansen.

Sådant kan ge beslutsfattarna en hållhake på journalisterna, för vem vill – eller vågar – göra en granskning av någon man festat med om man inte är helt säker på vad man gjort eller sagt? Nej, då är det både enklare och mindre riskabelt att granska medborgarna istället för makten. Att hänga ut 80-åriga Hulda, för att hon ber om en svensk chaufför när hon ringer efter taxi, eller 70-årige Bernt som skriver på Facebook att han tycker illa om att muslimer klär sina små döttrar i religiöst betingade huvudbonader, känns helt enkelt mer bekvämt än att syna den mäktige beslutsfattaren som man sjöng karaokeduett med i Almedalen.

Om ett gäng journalister från mäktiga och resursstarka medier som Expressen, DN och public service då tillbringar en hel sommarvecka med att umgås med makthavare under uppsluppna och alkoholindränkta former är det självklart att deras arbete påverkas av det i negativ riktning, sett ur ett medborgarperspektiv.

Dessutom skapas helt andra relationer om man umgås under festliga, avspända former, så som hör till i Almedalen. Kanske upptäcker journalisten att han eller hon har en hel massa gemensamt med personen som ska granskas. Om de, över ett vinglas eller en sejdel IPA en ljummen sommarkväll i vackra Visby, upptäcker att de båda har ett passionerat intresse för trädgårdstomtar och tillhör samma trädgårdstomtegrupp på Facebook är det inte alls omöjligt att de utvecklar en vänskap som sätter hinder för en noggrann journalistisk granskning. Se där – ännu en anledning att granska medborgarna istället för makten.

Almedalsveckan är alltså inte alls den ”demokratifest” den brukar framställas som, utan en ansvarslös tummelplats för privilegierade, och i förlängningen ett överdimensionerat jippo som på sikt försvagar demokratin. Det borde därför inte behövas ett coronavirus för att Almedalsveckan ska ställas in – den borde gå i graven helt och hållet. För demokratins skull. Så att den tredje statsmakten kan återgå till sitt verkliga uppdrag.