Förr i tiden fanns två dominerande ideologier, å ena sidan någon sorts socialism och å den andra något slags amalgam av konservatism och liberalism. Socialismen kallades vänster och liberalkonservatismen kallades höger. Socialismen var arbetarklassens ideologi och liberalkonservatismen var borgerlighetens ideologi.

Människan verkar ha en inneboende drift att dela in sig i underavdelningar och det gällde även ideologierna. Man kunde skruva upp socialismen så att den förvandlades till kommunism och man kunde ordna skilsmässa mellan liberalismen och konservatismen och låta liberalismen para sig med socialismen varpå hybriden socialliberalismen uppstod. Men det gemensamma för alla dessa ideologier med tillhörande partier var att de ansågs kunna utplaceras på en linje som gick från vänster till höger. Personer och partier lät sig definieras enligt denna skala. Man kunde alltså säga att Andersson var lite mer till höger än Bengtsson och Carlsson kunde förklara att Centerpartiet var lite för mycket till vänster för hans smak. Och om det kom folk med hakkorsbindlar på ärmarna var de jättelångt åt höger.

Det synsättet på politiken var meningsfullt så länge huvudmotsättningen i samhället gick mellan arbetarklassen och borgerligheten, mellan vänstern och högern, mellan Blasieholmen och Norra Bantorget, mellan SAF och LO, mellan socialistiska och borgerliga partier. Alla dessa representerade ju samma samhälleliga huvudmotsättning som introducerats i historien av den industriella revolutionen som skapat såväl en arbetarklass som en kapitalistklass.

Nu kommer vad jag betraktar som ett av samtidens största mysterier nämligen det faktum att nästan ingen längre anser att huvudmotsättningen går mellan proletariatet och kapitalisterna medan vi samtidigt fortsätter att analysera politiken och partierna enligt den etablerade men uttjänta vänster/höger-skalan. Visserligen känner nog de flesta att den gamla politiska indelningen skaver när den konfronteras med verkligheten men eftersom vi inte har någon bättre skala så fortsätter vi att använda den gamla.

Men herregud, säger jag, ser ni inte vilka ideologier som i verkligheten dominerar det politiska samtalet nu för tiden! Den dominerande ideologin idag är PK-ismen, det politiskt korrekta tänkandet, som många tror bara är en hoprafsad samling galna föreställningar. Men det finns metod i galenskapen. Idéerna har uppfunnits vid framstående amerikanska universitet och sedan färdats som levande sporer med atlantvindarna till Sverige där de fallit ned och funnit bördig jordmån i huvudena på de människor som lever av den hälft av BNP som politikerna tar in i skatt. Halva BNP räcker bra för att bygga upp en helt ny social klass som naturligtvis behöver en legitimerande ideologi. Där duger varken socialismen eller liberalismen eller konservatismen.

PK-ismen fanns inte klar och utarbetad och presenterad i en bok såsom exempelvis marxismen utan den har under de senaste decennierna utvecklats och förfinats genom nya impulser från exempelvis genusvetare vid universiteten och sedan trumpetats ut både av PK-istiskt lagda professorer och av politikerväldets härolder inom public service.

Den motsatta ideologin är ännu mindre formaliserad än PK-ismen. Den uppträder närmast som en uppsättning värderingar i huvudena hos dem som med sina skatter underhåller den offentligfinansierade PK-istklassen, alltså nettoskattebetalarna. Dessa personer tänker som gråsossar eller småborgare, vilket är samma sak. De är förnuftiga människor som av sig själva och alltså helt utan någon etablerad och namngiven ideologi, såsom exempelvis liberalismen, kan förstå att det PK-istiska politikerväldet tycks insistera på att driva Sverige i fördärvet.

Om vi i stället för att trassla in oss i frågor om höger och vänster erkänner det uppenbara – att den ideologiska kampen numera står mellan PK-ismen och det sunda förnuftet – så tror jag att de dimmor som hindrar oss att tänka klart gradvis kommer att skingras.