Livet är i mycket en ständigt pågående trial and error-process där vi förhoppningsvis lär oss något av våra misstag. Små barn snubblar och faller när de bestämt sig för att börja gå och lär sig därav så småningom hur man tar sig fram på två ben. Mänskliga framsteg beror egentligen bara på två saker: en obändig vilja och en förmåga att lära sig av de misstag man hela tiden gör.

Tills vidare är det svårt att lära sig något av pandemin eftersom vad som är rätt ändras så snabbt. För några veckor sedan ansågs allmän nedstängning av samhällena vara rätt svar i de flesta länder men något mindre rätt i Sverige. Handtvätt och social distansering var rätt över allt.

Nu sprider sig en ny syn som artikulerats med särskild kraft av förre statsepidemiologen Johan Giesecke av innebörd att det inte spelar så stor roll vilken coronapolitik som förs ty när allt är klart kommer ungefär samma öde att ha drabbat alla länder. Nedstängda samhällen öppnas upp. Kanske kommer viruset att frustande av glädje ge sig ut i friheten ungefär som deltagarna i ett kosläpp och så starta en ny smittvåg.

I övrigt kännetecknas den rådande stämningen av den resignerade insikten att vi faktiskt knappt vet någonting annat än att det är bra att efter förmåga hålla oss borta från andra människor. Det får troligen förödande verkningar för respektive lands ekonomi även om statsmakterna inte längre förbjuder umgänge. Det är inte statliga förbud som förhindrar oss från att flyga till Italien för att sola och bada.

När pandemin är slut och alla ska försöka dra slutsatser av sina erfarenheter tror jag att alla kommer att känna sig stärkta i den tro de hade före krisen. Klimatalarmisterna kommer att jublande konstatera att coronat visat att det går att släppa ut mindre koldioxid och se bara hur mycket renare luften blivit! De kommer att hävda att världen borde göra precis detsamma utan virus som med virus, det vill säga sluta bränna så mycket fossiler och framför allt att akta sig för flygplan.

De som inte gillar företag och fria marknader får vatten på sin kvarn och pekar på hur pandemin visat att det offentliga måste gripa in när problem effektivt måste hanteras. Politikerna kommer att gratulera sig själva eftersom det finns länder som råkat sämre ut än Sverige. De om ogillar politikerväldet kommer tvärtom att peka på länder som klarat sig bättre än Sverige. De som vill ha personval kommer att hävda att bristen på testutrustning och munskydd visar att landet måste ha dugligare och mer handlingskraftiga människor i ledningen.

Även jag kommer att bli stärkt i mina redan etablerade föreställningar. Jag kommer att hävda att den skada pandemin åstadkommit beror mer på vår rädsla än på viruset. Om det inte funnits tidningar och teve hade de flesta av oss troligen inte märkt något ungefär som vi under tidigare virusutbrott inte brytt oss så särskilt. Kanske noterade vi att många verkade hostiga. Jag kommer att tycka att coronat illustrerar västerlandets självskadebenägenhet och delvis obefogade oro. Det är inte så mycket skillnad, kommer jag att säga mig, på skärrade studenters krav på att slippa läsa studielitteratur som påminner dem om existensen av obehagliga ting och på vår ångest inför viruset.

Självklart kommer politikerna efter krisen att tillsätta kommittéer för att utreda händelserna och föreslå nya åtgärder ungefär som man sammanträder och utreder och skapar nya regelverk efter skogsbränder. Det mest sannolika är att pandemin kommer att leda till att det bildas nya myndigheter för att förstärka de existerande myndigheterna förmåga att göra det de skulle ha gjort men inte fått tid till såsom att hålla beredskapslager. Sedan måste man nog inrätta ett centralt verk för att utreda och sedan implementera den nya välfärdspolitik för företag som pandemin så tydligt visat att vårt land behöver. Det vore oförsiktigt, säger sig nog politikerna, att avveckla ett så kraftfullt verktyg för samhällsstyrning bara för att viruset försvunnit.