IDÉ OCH KULTUR När människor debatterar rasism i Sverige 2020 kretsar diskussionen, enligt min mening, kring en enda väsentlig fråga. Den formuleras sällan eftersom den antagligen är för nyanserad och dessutom innehåller några delproblem som många aldrig kommer förbi. Men här kommer den, levererad direkt från den så kallade avgrundshögern på alternativmedia: Är det moraliskt försvarbart att vilja bevara huvuddragen av sitt lands eller sin kulturs etniska prägel?

Jag lyssnade på Kvartals Fredagsintervju från 1 maj med adoptions- och rasismforskaren Tobias Hübinette. När samtalet kom in på ras och rasism försökte Hübinette klargöra den skillnad man kan göra mellan ”ras” som biologiskt fenomen och ”ras” som kulturell föreställning. Den biologiska eller genetiska dimensionen är en sak, våra föreställningar om ras är något annat. Och det är inte alltid biologin som styr hur vi agerar mot varandra, det kan också vara våra föreställningar om biologin. Hübinette hävdar att det inte är den biologiska dimensionen som intresserar honom när han till mångas förtret nu vill återinföra begreppet ”ras” i svensk debatt utan den kulturella.

Det verkar vara en försvarbar inställning. Jag har ingen aning om hur meningsfullt det är att tala om ”raser” ur ett biologiskt perspektiv. Jag misstänker att det är en fråga om definitioner. Och eftersom jag är trött på att diskutera vad ord betyder istället för att hantera den verklighet vi lever i hoppar jag över frågan om biologiska raser. Men jag köper Hübinettes resonemang att vi människor interagerar med varandra som om det här med raser, eller etnicitet, vore något som faktiskt har betydelse. Det är inte bara världens objektiva beskaffenhet som styr hur vi behandlar varandra utan även de föreställningar vi bär på om hur världen är utformad.

Progressiva tänkare, liberaler och socialister, har sedan 1700-talet försökt befria människor i Västerlandet från sina nedärvda föreställningar. Ut med tro och tradition och in med det verkliga! En nygammal konservatism har dock vaknat till liv som vill ge oss tillbaka vår kultur och våra traditioner. Även vi västerlänningar ska få leva med våra myter och vår identitet. Även vi västerlänningar ska få leva med våra föreställningar om vilka vi är och inte är. Och detta ska gälla även för oss i Sverige: även vi svenskar ska få ha vissa föreställningar om vilka vi är och inte är.

Jag tror att det största etiska problem vi brottas med i Västerlandet idag är frågan om vi verkligen vågar tillåta oss att bara vara oss själva. Är det moraliskt rättfärdigt att vi själva sätter normen för vad en västerlänning är och hur han eller hon ser ut? Är det moraliskt rättfärdigt att kräva att vi ska kunna känna oss hemma i våra egna länder och att vi ska kunna känna att vi är bland människor vi hör ihop med och känner oss trygga med? Är det moraliskt rättfärdigt att säga att de flesta européer är vita och att vi önskar att det så ska förbli?

Som jag nämnde tidigare finns det en rad delproblem i diskussionen kring etnicitet och identitet som många aldrig kommer förbi. Ett sådant är det som handlar om grader och proportioner. Alla människor som bor i Sverige behöver inte ha två etniskt svenska föräldrar för att landet ska behålla huvuddragen av sin etniska särprägel. Alla länder och kulturer har råd med rimliga mått av immigration och påverkan utifrån. Det handlar aldrig om allt eller inget. Det handlar om rimliga proportioner.

Så vi tar frågan igen. Är det moraliskt försvarbart att vilja bevara huvuddragen av sitt lands eller sin kulturs etniska prägel? Många i Sverige skulle aldrig klara av att svara ja på den frågan. Det är för smärtsamt. I alla fall om diskussionen handlar om Sverige. Och ändå behöver det som sagt inte handla om allt eller inget. Man behöver inte bli etnofascist för att vilja bevara huvuddragen av sitt lands etniska karaktär. Men det är för smärtsamt i alla fall. Det är för svårt. Man tappar balansen. Det är som att en avgrund öppnar sig under fötterna. Avgrundshögern har grävt en grav åt allt vad mänsklig värdighet heter.

Så varför är det så svårt att svara ja? För att ett ja inbegriper en gränsdragning. Det inbegriper en gräns mot det andra, de andra, det där andra som inte är vi. Det blir en outhärdlig tanke att vi tack vare vår historia, vår kultur, vår identitet får vara något som ingen annan får vara. Vi har inte rätt till det. (För att vi tror att vi är så överlägsna? Ja, kanske.)

Så vad ska vi bottna i då? Vad ska människor luta sig mot när avgrundshögern rubbar de gamla sanningarna om alla människors rätt att bli som oss? Ja vad sägs om den universella rättighet som alla folk och kulturer på jorden åtnjuter att bara vara sig själva? Om alla andra får, får väl vi också? Det kanske rent av är så att de flesta människor på jorden inte vill vara svenskar? De kanske vill vara något annat? Jorden går inte under för det. Avgrunden öppnar sig inte. Vi står stadigt kvar på bergfast grund. Alla länder där ute i världen har sin identitet och sin kultur. Ofta sker överlappningar, människor flyttar, byter land. Så får det vara. Det är inte konstigt. Men människor får också vilja bevara något av sin identitet och sin etniska särprägel. Det är inte så farligt. Avgrunden öppnar sig inte. Naturligtvis är det moraliskt försvarbart att vilja bevara huvuddragen av sitt lands etniska prägel.