JAN-OLOF SANDGREN: Konst i förorten

Min trivsamma förort ligger i en del av Sverige som brukar beskrivas som problemområde, och inte helt utan skäl. Nordöstra Göteborg lär inneha svenskt rekord i antalet IS-resenärer, möjligen utmanad av stadsdelen Vivalla i Örebro. Stödet för religiösa extremistgrupper bland skolungdomar nådde 2016 hisnande 11 procent.

Men bortsett från såna saker har vi en vacker natur. Så här kan det se ut ett stenkast från min lägenhet.

Desto mer förvånad blev jag när jag under en skogspromenad upptäckte offentliga konstverk, insprängda bland grönskan. På sju platser i skogen har någon placerat ut trästubbar som sticker upp ur marken, med ovansidan belagd med ett glasmaterial som gör dem blanka och släta.

Framför varje stubb-samling finns en informationsskylt, som talar om att konstverket heter ”Touchstones” och att den blanka ytan… anknyter till den sinnliga upplevelsen av Lärjeåns vatten, och lockar till kontakt, beröring och närvaro.

Konstnären heter Monika Gora och är mest känd för sina ”Jimmys” – självlysande oranga sjölejon i plast som återfinns i flera offentliga miljöer (uppkallade efter hennes ex-man Jimmy). På nätet kan man läsa att verket Touchstones …är en del av satsningen på en grönare och skönare stad inför Göteborgs 400-årsjubileum 2021. Fem andra platser i Göteborg har fått liknande installationer, till minne av jubileet.

Man kan fråga sig om stubbarna verkligen gör Göteborg grönare och skönare. Platsen där de placerats gör dem snarare svåra att upptäcka, och hade det inte funnits skyltar som talat om att det är konst, hade nog många missat det.

Jag vet inte vad projekt Touchstones kostat skattebetalarna, men kan inte låta bli att associera till ”Projekt Äppelskrutt” i Örebro, som Markus Allard beskriver i det här klippet. Samtidigt är jag övertygad om att de tjänstemän som planerat och genomfört installationen tycker det är väl använda pengar. Antagligen ser man det som ett demokratiprojekt att människor i förorten får tillgång till samtida kvalitetskonst av erkända konstnärer. Ett alternativ till den kommersiella skräpkultur vi tvingas konsumera, för att vi aldrig fått lära oss något bättre. Och vad är viktigare än sprida kultur i tider av depression och utanförskap? Ungefär så tror jag man resonerar, och skulle ingen uppskatta konstverken är det kanske bara ännu ett bevis på att de behövs.

Nu är de flesta av mina grannar måttligt intresserade av skogspromenader, men ibland möter man folk som joggar, åker terrängcykel eller är ute med sina hundar. Några har säkert också lagt märke till stubbarna och läst skylten, men jag tvivlar på att särskilt många tycker att de …anknyter till den sinnliga upplevelsen av Lärjeåns vatten, och lockar till kontakt, beröring och närvaro. Snarare tror jag de uppfattas som ännu ett bevis på det oändliga avstånd som utsträcks mellan oss själva, och den kulturelit som håller i våra skattepengar. Ett budskap så gott som något.

Jan-Olof Sandgren