BITTE ASSARMO: Gärna klimatångest men ingen studentyra

Klimatångest, skolstrejk och oro för framtiden. Det är det budskapet som kommit från många ungdomar det senaste året – i alla fall från de ungdomar som fått komma till tals i medierna. Idag kommer ett annat budskap från den unga generationen. De är ledsna för att de inte får fira sin student.

Jag vet att det är väldigt många som reagerat mycket negativt – ibland direkt aggressivt – på att gymnasieungdomarna ”gnäller” på att de inte får fira sin student. Jag är inte en av dem. Jag tycker tvärtom. Jag förstår mycket väl att de är ledsna och besvikna och att de vill försöka göra det bästa av situationen.

Nyligen skrev Aftonbladet om 19-åriga Sofie, som skrivit ett brev till utbildningsministern och Folkhälsomyndigheten och uttryckt sin frustration över situationen. Hon har full förståelse för att studentfirandet inte blir som vanligt, men menar att studenterna ändå borde få åka på sina flak.

– Det var det enda normala studentfirandet vi hade kvar. Det känns lite som dubbelmoral när restauranger och köpcentrum får vara öppna. Men flaket ska de förbjuda för att det är för många människor och att folk kommer gå och titta. Vi är bara 20–30 personer på flaket och visst, vi står tätt, men vi kommer ha umgåtts en hel vecka innan dess, säger hon.

Jag håller helt med henne. Om caféer och restauranger får hålla öppet, varför ska då inte studenterna få åka flak? Hur skulle det kunna öka smittspridningen?

– Vi förstår att våra äldre inte kan komma och vi förstår att vi inte kan ha någon studentfest. Men polisen borde väl kunna skingra folksamlingar kring flaken eller så går man ut med rekommendationer att inte gå och titta på? säger Sofia till Aftonbladet, och det har hon ju alldeles rätt i.

Ändå har hon drabbats av en oerhörd hatstorm på sociala medier. Hon ”borde gå om skolan”, hon borde ”sluta gnälla” och hon hånas som få andra – för vad? För att hon tycker att 20-30 ungdomar borde få åka på ett flak ett par timmar?

Såvitt jag vet är det fortfarande tillåtet att träffas max 50 personer i grupp. Sverige har dessutom inte infört något utegångsförbud. Hur kan det då strida mot reglerna om en gymnasieklass – som sällan omfattar fler än ett 30-tal elever – träffas och åker runt på ett lastbilsflak? Jag kan inte riktigt förstå det.

Många verkar anse att det är egoistiskt av ungdomarna att vilja fira sin student. Det tycker inte jag. Gymnasiet är ingen lek, och de som har ambitionen att söka vidare till universitetsutbildningar av olika slag har knappast kunnat slappa sig igenom skoltiden. Visst finns det de som har värre problem (det finns det alltid) men att 2020 års studenter är besvikna nu när de inte får fira som generationerna före dem fått göra, efter den långa tiden i skolan, är inte särskilt konstigt.

I över ett år har vi konfronterats med ångestfyllda, skolkande tonåringar som saknar tro på både framtiden och på sig själva och som skolkat för klimatet. Dem har vi ack så mycket förståelse för – det är nästan så vuxenvärlden har välkomnat skolstrejker och ångest. Nu möter vi ambitiösa, alerta tonåringar som genomfört gymnasiet och som är ledsna över att inte få fira det och jag tycker det borde vara den naturligaste saken i världen att känna med dem.

Det är klart att vissa har uttryckt sig korkat och barnsligt, som några i Helsingborg som hotat med att ”göra kaos”. Men de är ju inte representativa för majoriteten studenter. Det här kanske rentav är något de yttrat i affekt, i frustration över det som sker just nu, vad vet vi? Så är det verkligen rimligt att vi bemöter dem med hån, spott och spe och suckar om ”dagens ungdom”?

Det tycker inte jag. Övergångsriter är centrala för människan, och har så varit genom hela vår historia. Att skrika om att ungdomarna gnäller är både empatilöst och ogint. Vuxenvärlden borde istället visa förståelse för den sorg och frustration som studenterna känner den här märkliga våren 2020. Det gör vi kanske bäst om vi försöker att själva dra oss till minnes hur det var att vara ung student, finklädd i vit mössa, och fylld av hopp av framtidstro.

BILD: Studentska i lövad kärra, Växjö 1943.

Bitte Assarmo