Jag ägnar en stor del av min vakna tid till att försöka förstå saker. Alternativet till att själv försöka förstå något är att acceptera den allmänna uppfattningen vilket är mycket enklare än att jobba själv och troligen för det mesta rätt. Till exempel orkar jag inte problematisera vattnets kemiska sammansättning utan ansluter mig till den gängse åsikten att vattnet är uppbyggt av väte och syre enligt principen H2O trots att jag inte begriper hur två gaser kan bli en vätska.

En annan för mig obegriplig sak, som dock inte liksom vattnets kemiska formel är ristad i sten, är den svenska coronapolitiken. Det talas mycket om den. Trump har dissat den, WHO har hyllat den och hela världen tycks ha uppfattningen att den existerar.

Finns Gud? En del tror på Gud, andra inte och andra åter är tvivlare, agnostiker. Så är det även med den svenska coronapolitiken. En del tror att den finns och har egenskaper som går att beskriva, andra tror inte att den finns och andra åter, som jag, är tvivlare. Folkhälsomyndigheten, MSB och Socialstyrelsen existerar med säkerhet. De yttrar sig ofta om ett för mig svårgripbart väsen som alltså skulle vara en svensk coronapolitik.

Det första man upptäckte av detta nebulösa väsen i slutet av februari var att det negligerade coronat. Smittade människor från italienska Alperna och från Iran släpptes in i landet utan minsta kontroll. Undrande betraktare som jag började då spekulera om väsendets avsikter. Vid det laget visste alla människor att coronat var en smittsam och besvärlig sjukdom som andra länder, framför allt i Asien, hade tagit på största allvar och ansträngde sig för att bekämpa och kontrollera. Men det svenska väsendet satt lugnt som en outgrundlig Buddha och gjorde ingenting. Snart spreds en teori om att Buddhan eftersträvade flockimmunitet och därför ville att så många som möjligt skulle insjukna. Buddhan själv var gåtfull på den punkten och gav bara dimmiga orakelsvar vid förfrågan. Viruset fick sprida sig bäst det kunde.

Snart insåg man inom svensk sjukvård att smittutvecklingen skulle kunna leda till trängsel och stockning på vårdavdelningarna och började därför bygga ut och göra omplanering för att hjälpligt kunna hantera den förväntade anstormningen. ”Må sjukvården räddas!” utbrast Buddhan då. Men om denna appell följdes av några praktiska ingripanden från väsendets sida är oklart. Det gjorde visserligen dagliga sammanställningar – utom på helgerna som antagligen är vilodagar även för Buddhor – av antalet coronadöda men väsendet verkade upphöjt oengagerat inför sådana nyttiga åtgärder som att beställa testutrustning och ordna fram ansiktsmasker för vårdpersonal. I stället lät väsendet via sin överstepräst meddela att tester och masker var världsliga ting som det inte behövde.

Det var då jag började misstänka att den svenska coronapolitiken kanske inte fanns. Jag började tänka som en deist på sjuttonhundratalet som ansåg att Gud visserligen fanns och hade skapat världen men att Han hade slutat ingripa i dess öden. Det var nog likadant med den svenska coronapolitiken, resonerade jag, den finns men den har bestämt sig för att inte intervenera i människornas liv.

Men det fanns tecken på att Buddhan själv hade ambitioner. ”Må riskgruppen äldreäldre skyddas!” lät han meddela via sitt högre prästerskap. Han tycks emellertid ha blivit så utmattad av att formulera denna sats att han helt enkelt saknade ork att göra något handgripligt för att förverkliga detta storslagna mål.

I all rättvisa måste jag dock erkänna att den uppgiften vore svår även för det mest handlingskraftiga väsende eftersom problemet beror på ett systemfel i svensk äldrevård som är att vårdpersonalen består av timanställda som rekryteras direkt från gatan bland särskilt smittoutsatta grupper. Det hade inte gått att ändra detta strukturella förhållande utan att bygga om hela äldreomsorgen vilket skulle gå ungefär lika fort som att installera ett helt nytt järnvägssystem för höghastighetståg.

När Buddhan sedermera återfick orken beslöt han att förbjuda de äldres anhöriga, som kanske inte alls var smittade, att hälsa på sina gamla släktingar på hemmet. Det var enklare. Dessutom bestämde han att man kunde ge morfin till insjuknade äldre på hemmen i stället för att ge dem syrgas inom sjukvården. Det var också en förenklande åtgärd.

Många människor i Sverige tror att det faktiskt existerar en svensk coronapolitik trots att det är enklare att förstå empirin, alltså de iakttagbara händelserna, om man utgår från att Buddhan inte finns – även om hans prästerskap bevisligen existerar – än om man ska försöka härleda händelserna till någon intelligent, ordnande vilja. Till exempel finns det bland de troende en föreställning att Buddhan kan reglera smittspridningen så exakt att så många som möjligt blir smittade utan att sjukvården storknar (medan riskgruppen äldreäldre alltså förmodas bli skyddade från smittan). Det förutsätter att översteprästen i sitt tjänsterum har ett distanseringsreglage där han kan ställa in det genomsnittliga avståndet mellan medborgarna i landet, till exempel en och en halv meter, två meter, tre meter och så vidare. Därmed kan han styra smittspridningen ungefär som man kontrollerar energiprocessen i ett kärnkraftverk genom att höja och sänka bromsstavar i härden.

Jag tror inte att Buddhan, om han nu finns, har sådana magiska krafter. Det som händer beror nog mer på att svenska folket reglerar sig självt som det finner för gott. Och visst förekommer det att företag stänger men det beror inte på någon svensk coronapolitik utan på att kunderna sviker eller att underleverantörer inte levererar.

Jo, på en punkt har vi en kraftfull politik som går ut på kraftiga framtida skattehöjningar som kommer att bli nödvändiga för att välfärdsstaten nu entusiastiskt rekryterat en ny grupp klienter, nämligen det svenska näringslivet. Alla ska med.

Men det som får mig att tänka att jag kanske är orättvis i fråga om den svenska coronapolitiken – utom vad gäller kollektivanslutningen av näringslivet till välfärdssystemet som måste vara skadlig – är att den kanske gjort Sverige en värdefull tjänst genom att inte målmedvetet försöka stänga ned den svenska ekonomin, inte nödvändigtvis för att den så listigt planerat detta utan för att den inte haft kraft att göra något annat.