Efter snart fyra månaders coronapandemi har vi nu till slut dragit slutsatsen att ingen egentligen vet någonting. Inte ens experter kan alltid läsa innantill. Typexemplet är när Lena Einhorn rök ihop med Anders Tegnell om vad det egentligen hade stått angående asymtomatiska coronadrabbades smittsamhet i en studie från Singapore. Tegnell hade läst i studien att bara omkring sex procent av asymtomatikerna bar smittan vidare. Inte alls, svarar Einhorn, studien visade att åtminstone sex procent var smittsamma, hur det var med de återstående 94 procenten var oklart. Jag har inte läst Singapore-studien så jag vet inte. Men jag har lärt mig att det är säkrast att inte ta någon på orden. Nullius in verba, som Thomas Hedner nyligen skrev.

Förre statsepidemiologen Johan Giesecke intervjuades häromdagen i det engelska programmet Unherd. Han redovisade en mycket defaitistisk eller deterministisk tolkning av viruset. Hans tes var att det spelar ingen roll vad politiken tar sig för, viruset kommer att köra sitt eget race och när det hela är över så kommer vi att se att antalet döda är lika i alla länder. Människan rår inte på ödet. Det är lite Doris Day över det: Que será, será. The future´s not ours to see. What will be will be. Han kanske har rätt. Men det kan också vara så att förre statsepidemiologen försökte ärerädda den svenska coronapolitiken (eller bristen på coronapolitik): Visserligen har vi högre dödlighet i Sverige, men vänta bara så kommer de andra i kapp!

En annan lärdom är att västerlandet inte lyckats implementera det enda grundläggande stridsmedel mot pandemin som alla verkar eniga om, nämligen ett idogt och allmänt testande, först för att hitta de smittade och sedan för att hitta dem som sig själva ovetandes eller inte varit smittade och förhoppningsvis blivit immuna. Testning är lagen från Moses och alla profeterna. Testa, testa, testa utropade WHO:s Ghebreyesus på ett tidigt stadium ”eftersom man inte kan bekämpa en brand med förbundna ögon”. Lappri, skulle kanske Giesecke utbrista, allt är fåfänglighet. What will be will be.

Ett litet antal asiatiska länder – HongKong, Singapore, Taiwan och Sydkorea – anses allmänt ha lyckats kväsa sina epidemier med hjälp av testning. (Giesecke har meningsfränder som säger att viruset inte alls är kväst i Sydkorea utan på väg tillbaka i en andra våg allteftersom man lättar på restriktionerna.)

Det dussintal länder som enligt statistiken har genomfört flest tester per miljon invånare är alla mycket små och ofta öar. Dit hör till exempel Färöarna, Falklandsöarna, Gibraltar, Isle of Man och Malta. (Det obegripliga är att Sydkorea, som enligt den allmänna meningen varit så framgångsrikt med sina tester, bara haft hälften så många tester per miljon människor som de erkänt misslyckade fallen Italien och Spanien, med elvatusen, tjugofyratusen respektive tjugotusen. Säger det något om den så populära tesen om testernas välsignelse? Jag tror att de asiatiska ländernas framgångar framför västerlandet, alltså Europa och Nordamerika, helt enkelt beror på att asiaterna numera rent allmänt är dugligare och mer civiliserade.)

Det där med högtestarländernas litenhet kan ha avsevärd betydelse. Skälet till att testerna inte kommit igång enligt sedan länge framförda intentioner i länder som USA och Sverige är inte, efter vad jag lyckats utröna, brist på teknik och personal utan har mera med byråkratiska stridigheter och bristande företagsamhet hos de ansvariga myndigheterna att göra. Till stöd för denna uppfattning har jag bara anekdotisk bevisning om ens det.

Häromdagen talade jag med verkställande direktören för ett företag som leverar hälsoutrustning till allt från lagårdar till kontor till vårdinrättningar. Han ville sälja syrgasgeneratorer till landsting och kommuner till räddning för coronadrabbade äldre. Men hans kontaktförsök hade inte slagit väl ut. Man träffar aldrig på någon som törs fatta beslut, sa han.

Statens veterinärmedicinska anstalt har sedan ett par veckor erbjudit Folkhälsomyndigheten att hjälpa till med tester men detta erbjudande tycks inte ha lockat FHM.

Folkhälsomyndigheten ska ha motsatt sig att personalen på äldreboenden använder ansiktsskydd och annan skyddsutrustning eftersom den kan användas felaktigt. Herrljunga kommun har dock på eget bevåg bestämt att visir ska användas av all hemtjänstpersonal vid alla besök.

Där framträder litenhetens fördelar. Kommuner kan lösa problem som inte staten klarar av just eftersom det inte finns så många apparater som genom sin blotta existens förhindrar nydanande och snabba och flexibla lösningar. (Jag har tänkt mycket på det där. Hur kommer det sig att Sverige på bara ett par år i början av nittiotalet lyckades införa något så revolutionerande som ett skolpengssystem? Berodde det på att utbildningsdepartementet och de centrala skolmyndigheterna plötsligt bestämt sig för att göra något helt annat än de brukar göra? Absolut inte. Det berodde på att politikerna i en av Sveriges mindre kommuner, Vaxholm, tyckte idén var bra och beslöt att införa det fria skolvalet. Det kunde regeringen inte stoppa utan fick ta skeden i vacker hand och bete sig enligt principen ”if you can´t beat them, join them”.)

Även i USA har de tidigt uttryckta ambitionerna att lansera ett omfattande, nationellt testprogram på det hela taget misslyckats. The New York Times publicerade för ett tag sedan en nästan tokrolig redogörelse för hur de berörda byråkratierna av tröghet och ömsesidig motvilja stuckit käppar i hjulet för utvecklingen av det planerade programmet.

Två viktiga myndigheter, livs- och läkemedelsmyndigheten Food and Drug Administration (FDA) samt folkhälsomyndigheten Centers for Disease Control and Prevention (CDC), sorterar under hälsodepartementet. Det började med att CDC skulle utveckla ett eget test i stället för att uppmuntra privata leverantörer. Observera att Sydkorea på ett tidigt stadium bjudit in tjugo privata tillverkare att leverera vilket löste Sydkoreas problem på några veckor. CDC:s utvecklingsarbete drog emellertid ut på tiden och till slut röt hälsominister Azar åt de två myndigheterna att lösa problemet. I stället började de bråka med varandra. CDC fick erkänna sitt misslyckande. Dessutom blev Azar petad som chef för Vita Husets coronakommitté och ersatt av vicepresident Pence varpå Azar tappade prestige och inte längre behövde åtlydas med samma noggrannhet som tidigare. När privata testsystem erbjöds staten ville FDA inte ge tillstånd. I sin hjälplöshet och förtvivlan ringde Trump till Sydkoreas president och bad att få köpa en del av de 100 000 test kits som där produceras varje dag. Sådär håller det på. Trump säger nu att delstaterna har all utrustning de behöver men delstaterna påstår motsatsen. Egentligen försöker delstaterna, liksom svenska kommuner, klämma nationen på mer pengar.

Den svenska Folkhälsomyndigheten har tillkännagivit planer på att genomföra 50 000 till 100 000 testningar i veckan. Folk i testbranschen skakar på huvudet och säger till mig att detta troligen är utsiktslöst eftersom myndigheten hittills inte kunnat ta sig samman tillräckligt för att ens kontakta leverantörerna.