I mer än fem år har jag försökt förklara för mig själv – och för den publik som besvärar sig med att läsa – hur det svenska samhället är konstruerat. Ibland tycker jag mig ha begripit mina utläggningar men ibland har jag kliat mig i huvudet och inte riktigt förstått. Men för varje gång står det liksom klarare.

Grundtesen är i alla fall att det finns en huvudmotsättning i det svenska samhället. På ena sidan står nutidens makthavare som består av politikerväldet och dess stödtrupper inom det välfärdsindustriella komplexet, den apparat som politikerväldet byggt upp till sin egen ära och som utgör själva beviset för att politikerna härskar över världens troligen viktigaste humanitära stormakt. Där finns även politikerväldets lojala härolder i media och naturligtvis även välfärdskomplexets hundratusentals klienter samt diverse statsfinansierade aktivister. Dessa har en gemensam ideologi som kallas PK-ismen och är officiell statslära i Sverige. Som Karl Marx sa är ett samhälles dominerade ideologi den härskande klassens ideologi.

På den andra sidan står de nettoskattebetalande medelklassarna, jag till exempel. Vi är illa organiserade och har inga ordentliga media men det värsta är att vi saknar klassmedvetande vilket betyder att vi inte har gjort klart för oss att vi sitter i samma båt som våra likar och därför borde samverka politiskt.

Politikerväldet och dess anhängare är helt beroende av den nettoskattebetalande medelklassen eftersom de lever på skattepengar allihop. Deras skräck är att skattebetalarna ska börja morra och därför gör de allt för att skrämma oss så att vi håller oss på mattan. De kastar okvädningsord över oss och när en sådan som Leif Östling undrar vad fan han får för skatten så blir han brännmärkt och avsatt. Det här är inte att leka med.

När det blir kris, som nu med coronat, framträder bilden tydligare. Låt mig ge några exempel.

Jag har länge hävdat att det inte egentligen är så mycket skillnad på de olika politiska partierna. Politiker från alla partier har mer gemensamt med varandra än de har med de skattebetalare som försörjer dem. Deras, liksom alla andras, främsta intresse är förstås att få ihop till sin lön vilket ställer dem i gemensamt harnesk mot oss som ska betala. I krisen låtsas de inte ens ha olika uppfattningar i samtidens viktigaste fråga, nämligen coronapolitiken. Hela världen förundrar sig över den svenska virusstrategin men politikerna sluter leden i stället för att, liksom i flera andra länder, resonera kring alternativa strategier, fler testsystem och krav på ansiktsmask till exempel. När det blir allvar av gör politikerna gemensam sak och fylkar sig till varandra som en vagnborg till ömsesidigt beskydd.

Jag har också hävdat att politikerväldet, som för att vara en härskande klass är mycket fåtaligt, kanske uppemot tiotusen individer, består av en särskild sorts personer som danats i respektive ungdomsförbund och saknar erfarenhet av högre utbildning och av världen utanför den skattefinansierade sfären av politiken närstående organisationer. Denna brist på erfarenheter gör dem inkompetenta att leda eftersom deras träning varit inriktad på att lära dem att pladdra och ytligt käfta med varandra vilket inte duger när medborgarna vill ha tydliga besked. Därför drar sig politikerna tillbaka under krisen och gömmer sig bakom tjänstemän i det välfärdsindustriella komplexet. Nu är det statsepidemiologen Tegnell som ska förklara den svenska coronapolitiken för det svenska folket liksom det tidigare var dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson som skulle förklara svensk politik för bekämpning av gängvåldet för folket (det var korvgrillning och armband med uppmaning om att inte tafsa).

En tredje observation är att det blir uppenbart att politikerna under de gångna åren varit mer intresserade av sina egna PK-istiska projekt än vad som legat i svenska folkets intresse, till exempel att Folkhälsomyndigheten satts att bevaka HBTQ-personers rättigheter i stället för att planera för skyddskläder och virustester åt vårdpersonal. (Hur skulle de ha kunnat förutsäga någon sorts epidemi? kan du fråga. I verkligheten har pester och epidemier ständigt återkommit och är långt mer sannolika än exempelvis klimatkatastrofer.)

En fjärde observation är att politikerväldet värnar mer om sina egna stödtrupper och klienter än om normala skattebetalare. Ett uppenbart och stötande exempel är att Socialstyrelsen nyligen kommit med direktiv hur sjukvården ska prioritera om det inte finns tillräckligt med resurser på intensivvårdsavdelningarna (vilket jag skrev om här). Sjukvården ska prioritera unga människor framför gamla. De som är särskilt drabbade av coronat är folk från utanförskapsområdena, som ofta är unga, samt pensionärer på ålderdomsboenden som undantagslöst är gamla. Folk som knegat och troligen betalat skatt under ett helt liv ska alltså stå tillbaka för yngre, ofta bidragsberoende, immigranter eller barn till sådana.

Jag påstår inte att det finns någon dold ledare för politikerväldet som har tänkt ut allt detta. Det funkar inte så. Det räcker med att en viss mentalitet, i det här fallet PK-ismen, genomsyrar samhället för att det ska gynna makten. Om en central myndighet, i det här fallet Socialstyrelsen, ska fastställa regler för prioritering i sjukvården så måste det med nödvändighet bli något otvetydigt och enkelt applicerbart för att inte skapa förvirring i vårdapparaten. Försök att hitta på någon annan otvetydig prioriteringsgrund än ålder så får du se hur svårt det är. Felet är att Socialstyrelsen ska bestämma om detta i stället för läkarkåren vilket är det naturliga i ett fritt samhälle. Att Socialstyrelsen bestämmer i stället för läkarkåren beror på att politikerväldet gillar centralstyre eftersom politikerna själva därigenom får mer makt. De gillar inte tanken att en professionell yrkeskår som läkarna – eller skollärarna – har någon makt. De hatar tanken att det civila samhället ska kunna bestämma själv.