Från departement till förskola, från höger till vänster, från svenskt näringsliv till Greenpeace, från FN till kommunala miljörådgivare, från Australien till Kanada – samma budskap: Koldioxid är planetens förbannelse, något måste göras.

Detta kallas konsensus och är mycket farligt, som masshysteri ungefär.

Ett obehagligt inslag i dagens politik är propaganda från statliga myndigheter, Folkhälsomyndigheten med flera. Man använder våra skattemedel för att pracka på oss sina åsikter. Bland det värsta i den vägen var nog en annonskampanj som Naturvårdsverket drev med helsidor i de stora tidningarna i januari 2003. Den första annonsen var utformad som en saga med rubriken “Slaskgrå och de sju dvärgarna”, som utmynnade i några moralismer av typen: torktumla inte enstaka plagg, låt bilen stå lite oftare – för att rädda klimatet.

Även exempelvis halvpolitiska Vattenfall vill vara med på vagnen. I en debattartikel (SvD 24/11 2004) ansluter sig vd Lars G Josefsson till den allmänna klimathysterin och lovar att från sin position göra allt för att lösa problemet. Han ser fram mot den utsläppsfria kolkraften – jojomensan, det lär kräva forskningsanslag i JAS-klass. (Sen återstår frågan hur han skall få kineserna med på tåget.)

Bland journalister är medlöperiet nästan totalt. Spektakulära påståenden eller observationer som antyder klimatförändring slås upp på helsidor med rubriker som: ”Värmen hotar hela världen” (DN 28/1 2005) med smaskiga färgillustrationer. Lite förvånande för läsarna är att varje sådant utspel framställs som om växthuseffekten just hade upptäckts, trots att vi hört budskapet till leda.

Miljörörelsen har okritiskt och aggressivt anammat klimathotet och odlar detta intensivt som sin förnämsta inkomstkälla. Degenerationen är total. Den gamla fina, kontroversiella miljörörelsen som kämpade för viktiga naturvärden mot ohämmad exploatering har fallit i byråkratins och politikens armar. Det enda som skiljer en miljöaktivist från en politruk är att miljöaktivisten skriker lite högre.

Koldioxid är livets gas. Allt levande är beroende av koldioxid. Växtligheten förbrukar koldioxid i frenetisk takt. En mängd motsvarande all koldioxid i atmosfären passerar genom växtriket på 5–10 år. Koldioxid är en av grundpelarna för allt liv på vår planet. Gudskelov så har vår skapare tillhandahållit mycket effektiva processer som återför koldioxiden till atmosfären. Annars vore det snart slut.

Det finns inga som helst rationella skäl att tro att den nuvarande nivån är optimal, den är tvärtom nedpressad och biosfären är svältfödd på koldioxid.

Det har visats i mängder av undersökningar att växtligheten gynnas av mer koldioxid. Det växer mer och snabbare. Lika viktigt är att växterna klarar sig med mindre vatten. Det handlar om mycket stora effekter. Avsevärt större skördar och krympande ökenområden är resultatet av rikligare tillgång på koldioxid. För den intresserade finns massor av information, exempelvis på webbsajten www.co2science.org som tillhandahålls av Sherwood Idso och hans söner i Arizona.

En verklig katastrof skulle hota om någon biologisk process – till exempel en planktonart som utsöndrar löst organiskt material som bakterier inte klarar av att bryta ner – aktiverades och hade kapacitet att förbruka koldioxid och deponera det bundna kolet i en form som inte bryts ned, det vill säga icke återförs till atmosfären. Med dagens genmanipulation kombinerad med hatpropagandan mot koldioxid vore detta helt möjligt. En ohelig allians mellan en perverterad miljörörelse och avancerad genteknologi skulle kunna skapa ett Frankensteins monster med denna fasansfulla kapacitet.

Hur påverkas då klimatet av koldioxid? Troligen obetydligt. Man kan tänka sig koldioxiden som ett flortunt täcke som dels ger en smula extra isolering, dels bidrar till att utjämna temperaturen över jorden.

Det är ett vetenskapligt faktum att koldioxid är en växthusgas som tillsammans med vattenånga, moln med mera bidrar till att hålla atmosfären vid en dräglig temperatur. Därav kan man sluta sig till att mer koldioxid i atmosfären bör innebära en tendens mot varmare klimat. Är detta mänsklighetens ödesproblem, ett måttligt problem eller inget problem alls?

För den som haft någon kontakt med vetenskap om gångna epoker vet att varmt alltid ansetts positivt och kallt negativt. Har det blivit tvärtom nu? Den så kallade lilla istiden (ca 1500 – 1850) var periodvis förfärlig med massdöd i pest, häxprocesser (häxor ansågs kunna påverka vädret) och annat elände. Folk dör säkert ibland av värmeslag, men framför allt av kyla.

Det skall tilläggas att klimatet mycket väl kan bjuda på obehagliga överraskningar i framtiden. Vi kan då ställa frågan, om riskerna för sådana överraskningar blir större eller mindre med mer koldioxid i atmosfären? Sådana enkla frågor ställs inte eftersom doktrinen säger att alla förändringar är till det sämre.

Om vi summerar betydelsen av mer koldioxid, för jordens produktionskapacitet och för klimatet är det för mig uppenbart att vi i stället skall välkomna ökningen av koldioxidhalten i atmosfären.
Med gigantiska datormodeller simuleras klimatets utveckling. Resultatet brukar bli ökande medeltemperatur, ibland stark ökning. Resultaten brukar kallas projektioner eller scenarier, vilket innebär att prognosvärdet är obefintligt. De som jobbar med detta försvarar sin verksamhet men hävdar också ständigt att det behövs ännu större datorer för att få säkra resultat. Jag ser det mest som ett utslag av hybris att tro att klimatet kan reproduceras i en dator.

Mot slutet av nittiotalet dök det upp en serie studier av trädringar med mera från de senaste tusen åren. Resultatet presenterades som en temperaturkurva som liknade en hockeyklubba. Små variationer under 900 år följt av skarpt ökande temperatur under 1900-talet. Denna kurva var utomordentligt övertygande. Alla har sett och förstått att nu är det allvar. Kurvan accepterades snabbt och okritiskt av klimatetablissemanget inklusive FN:s klimatpanel IPCC och fick en extremt framskjuten position i rapporten som kom 2001.

Nu har det visat sig att kurvan är ett resultat av mer eller mindre medvetna fel i den statistiska behandlingen. Ytterst graverande speciellt för IPCC är att analysen bakom hockeyklubban inte granskades av oberoende expertis före publicering, varken av statustidskriften Nature eller av IPCC:s vetenskapare.

Tanken att ”naturen” är stark med inneboende reglerkapacitet är främmande för dagens tänkande. Miljörörelsen har lärt oss att allt människor gör är till skada. Endast den ”orörda naturen” är riktigt bra. Detta har lett till en allmän livsfientlighet som spritt sig i hela samhället. Vi skall ha dåligt samvete, speciellt när vi sitter i vår älskade bil eller när vi bidrar till jordens förmenta överbefolkning genom att avla barn.

Klimatforskningen verkar fixerad vid att leta upp förstärkningseffekter, så kallad positiv feedback. Detta är sjukt men ger poäng. Den helt väsentliga uppgiften för klimatforskning borde i stället vara att söka orsaken till att systemet fungerar, alltså hitta relevant negativ feedback. Det verkar som om vetenskapen har smittats och arbetar med ett socialdemokratiskt perspektiv på tillvaron. Allt måste styras oavsett om det behövs och är möjligt eller inte.

Nu är läget ganska mörkt, klimathotet har utvecklats till försörjningsbas för miljörörelsen, en stor grupp forskare och en växande byråkrati. Politiker och diverse maktcentra har lärt sig att dra fördel av situationen. Klimatfrågan är en riktig kronjuvel för reglerings- och övervakningsfanatiska politiker och byråkrater.

Sätt stopp för den livsfientliga propagandan! Ni som har makt att påverka, försök se det positiva med mer koldioxid och lugna ner er. Klimatet kan ändå inte styras.

BILD: Fabrik i det viktorianska England.

Gösta Walin är professor emeritus i oceanografi och docent i teoretisk fysik. Artikeln är en förkortad version av en femton år gammal artikel som författaren menar fortfarande stämmer. Den ursprungliga artikeln finns här