Västerlandets regeringar har valt att utsätta sina medborgare för ett större krig än nödvändigt. I kampen mot coronaviruset har de beslutat att inte följa de asiatiska ländernas framgångsrika strategi som lett till att länder som Singapore, Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Kina klarat av sina epidemier på ett par månader med få dödsfall.

Vad asiaterna gjort är barnsligt enkelt: de har virustestat alla människor de kommit åt och isolerat dessa. På det viset åstadkom de två saker, för det första att de friska tordes gå till jobbet och för det andra att det ambulerade färre smittbärare så att smittspridningen gradvis tog slut och epidemin avklingade.

Varför de västerländska regeringarna valt att inte göra som de asiatiska länderna är oklart. För några veckor sedan fanns inga test kits men nu har den internationella produktionen kommit igång och den trånga sektorn i Sverige är testpersonal. Det borde inte vara något problem. Enligt professor Anders Vahlne tar det en kvart att utbilda testpersonal. Det som saknas är företagsamheten att sätta igång projektet.

Konsekvensen av denna brist på företagsamhet hos våra politiker och myndigheter är att folk dör i onödan. Flera av dem som dör i onödan är coronakrigets frontsoldater, sjukvårdspersonalen. Så här skrev jag nyligen:

En annan bekant som är läkare säger att sanningens minut kommer för läkarkåren om coronaviruset, som många befarar, slipper loss och överfaller Sverige som en vildsint skogsbrand. Läkarna och den övriga sjukvårdspersonalen står längst fram vid fronten mot fiendeviruset. I sjukdomstider är dödligheten förhöjd i dessa yrken. Kommer de att ta den kampen eller kommer de att desertera genom sjukskrivning?

Svenska politiker ägnar sig inte åt att hjälpa dessa frontsoldater i deras tunga värv utan tvärtom att göra deras jobb svårare. Vi medborgare i det civila samhället stödjer frontsoldaterna. Det är oss medborgare de kämpar för och försvarar. Vi borde kunna belöna dem. Men eftersom politikerväldet slösar bort så mycket pengar på sina förvirrade favoritprojekt, till exempel invandringspolitiken, går det inte att höja sjukvårdspersonalens löner och för övrigt har medborgarna i det civila samhället inget inflytande på politikerna.

Därför återstår inget annat för oss vanliga medborgare att göra än att tacka och hylla sjukvårdssoldaterna för deras oförvägna engagemang och dådkraft trots bristen på stöd från politikerväldet. De kämpar för vår sak, vår överlevnad och vår hälsa.

Om vi medborgare kunde så skulle vi hänga på sjukvårdspersonalen medaljer som bevis på vår uppskattning.

Patrik Engellau