KULTUR I generationer har barn klätt ut sig till påskkärringar och vandrat runt med påskbrev på vägen till Blåkulla. Vi ler och belönar dem med godsaker, kanske minns vi vår egen barndoms påskfiranden. Men Blåkulla har inte alltid förknippats med söta påskgummor och påskgubbar. Det fanns en tid då Blåkulla var blodigt allvar och då hundratals människor – främst kvinnor – miste livet för vidskepelsens skull.

Mellan 1668 och 1676 avrättades minst 300 personer i Sverige för häxeri, en tid som gått till historien som häxprocessernas tid eller Det stora oväsendet.

Enligt folktron är en häxa en kvinna som besitter magiska krafter av olika slag. Ofta kunde dessa kvinnor vara bevandrade i örtmedicin och liknande – inte sällan besökte människor så kallade ”kloka gummor” för att få hjälp med krämpor och andra problem. Och i medeltidens Sverige har heller inte trolldom betraktat som något särskilt allvarligt brott. Endast om de ”magiska krafterna” använts för att mörda någon kunde man utdöma stränga straff. Men kyrkans definition av en häxa var något annat, och det som lade grunden för häxhysterin.

Enligt kyrkan var en häxa en kvinna som slutit förbund med djävulen. Hon kunde inte bara bota sjuka – hon kunde dessutom orsaka sjukdom och skada. En häxa kunde kasta besvärjelser, få kor och får att sina, tjuvmjölka kor med en så kallad bjära (mjölkhare) och själv förvandla sig till ett djur.

I Europa brände man ”häxor” redan i slutet av 1200-talet. Riktig fart tog häxhysterin i slutet av 1400-talet, då ”Häxhammaren” kom ut och dåvarande påven Innocentius VIII utfärdade den så kallade häxbullan. I Sverige inträffade den första vågen av häxprocesser mellan 1590-talet och 1610-talet.

I samband med det fick Sverige 1608 en ny, sträng lag som föreskrev dödsstraff för alla former av trolldom och grundade sig på Bibelns bud ”du skall icke låta en trollkona leva”. Häxrättegångarna ledde dock sällan till avrättning – betydligt vanligare var böter eller en tids förvisning från bygden. Men under 1600-talets senare hälft bröt det som kallades ”det stora oväsendet” ut, och mellan 1668 och 1776 avrättades hundratals människor, främst kvinnor, som ett resultat av häxhysterin. Och det började med kyrkoherde Lars Elvius i Älvdalen, och den unga vallflickan Gertrud Svensdotter.

Gertrud Svensdotter var dotter till Sven Hwass. Då hennes mor dog sände fadern henne till Älvdalen för att bo hos sin farfar. När farfadern dog kom hon istället att bo hos dennes två ogifta systrar och som vallflicka föll det på hennes lott att valla getter på sommarbete, något som hösten 1667 kom att få oanade konsekvenser.

Med sig hade hon en pojke vid namn Mats Nilsson. Efter att de båda blivit ovänner spred Mats ut ryktet att han sett Gertrud föra sina getter över östra Dalälven genom att gå på vattnet. Kyrkoherden Lars Elvius förhörde henne om det som skett och lyckades till sist övertala den unga flickan att ”erkänna” att djävulen varit inblandad. Lilla Gertrud berättade beredvilligt att det var pigan Märet Jonsdotter som presenterat henne för den onde.

Det hela hade börjat fem år tidigare, berättade Gertrud; Märet hade först tagit med henne till en sandgrop, sedan till en trevägskorsning och där hade hon manat fram djävulen. Därefter hade den unga flickan ofta varit på besök i Blåkulla, tjuvmjölkat med pukor, smort fötterna med salva för att kunna gå på vattnet och även tagit med sig andra barn till Blåkulla, där de skrivits in en bok med svarta blad.

Märet Jonsdotter blev det första offret för den svenska häxhysterin. Hon nekade till allt, trots både fysisk och psykisk tortyr, och rättegången mot henne pågick i flera år. Till sist avrättades hon medelst halshuggning 1672 på Spångmyrholmen i Lillhärdal. Även flickan som anklagat henne avrättades senare för samma brott.

Den svenska häxhysterin var vad man kallar endemisk. Det innebär att den spred sig ryktesvägen från trakt till trakt istället för att utspela sig isolerat inom en särskilt bygd som var fallet i många andra länder, till exempel Norge. De svenska häxprocesserna var också unika i den bemärkelsen att de involverade barn som vittnen. Barnen anklagade de vuxna för att ha kidnappat dem och fört dem till Blåkulla om nätterna.

I början av 1670-talet hade antalet häxprocesser ökat så till den grad att man tillsatte en särskild kommission för att hantera dem. Till en början fick endast de som varit ”ledande” och dessutom erkänt avrättas. Senare tilläts även avrättning av dem som inte erkänt, dock inte förrän man försökt få fram ett erkännande genom tortyr.

Kyrkans män tog in de fantasifulla berättelserna utan att ifrågasätta dem och en präst utmärkte sig som särskilt manisk när det gäller att hitta och döda ”häxor”. Laurentius Hornaeus, född 1645, spelade en framträdande roll i de omfattande processerna och blev senare känd under öknamnet ”den onde kaplanen”.

1675 nådde häxprocesserna sin kulmen då ca 110 personer avrättades för häxeri i Ångermanland och Gästrikland. Samma år nådde också häxhysterin huvudstaden, och en mängd personer sattes i fängelse. Den mest kända häxprocessen i Stockholm är den som ägde rum i Katarina församling år 1676.

I maj 1675 kom den 12-årige Johan Johansson Grijs till Stockholm från Gävle för att bo hos släktingen hökare Lindh i Katarina församling. Johan var ett av de barn som tidigare pekat ut häxor i Gästrikland – bland dem sin egen mor – och när han kom till Stockholm talade han så mycket om Blåkulla med kvarterets barn att de vuxna snart kom att tro att han kände väl till platsen. Snart började även fler barn påstå att de blev bortförda till Blåkulla om nätterna och några av dem som utpekades som skyldiga var de båda systrarna Britta och Anna Sippel samt Anna Månsdotter. Alla dömdes till döden mot sitt nekande och avrättades.

Rättegångarna fortsatte, liksom avrättningarna. Två kvinnor vid namn Anna Simonsdotter och Malin Matsdotter fälldes på vittnesmål av sina egna barn. Den sistnämnda vägrade bekänna och brändes därför levande – det enda dokumenterade fallet av levande bränning under de svenska häxprocessernas tid. Två unga pigor var så tagna av den allmänna hysterin att de anmälde sig själva.

Samtidigt kom häxprocessen i Katarina att bli början till slutet för häxhysterin. Alltfler ifrågasatte rättegångarna, de många vittnesmålen från barn och även den tortyr som de anklagade utsattes för. När den åtalade Margareta Matsdotter ”Duvan” torterades till bekännelse, men senare återtog den då tortyren upphört, ledde detta till en häftig debatt om både relevansen i vittnesmålen och metoderna för att få fram ett erkännande.

Några av dem som häftigast ifrågasatte processerna var Storkyrkans kaplan Eric Noraeus, läkaren och naturvetaren Urban Hjärne samt Jacobus Chronander, häradshövding på Gotland. Till sist beslöt man att iaktta en större skepticism till barnens vittnesmål.

Vändpunkten för både Katarina häxprocess, och häxprocesserna i övriga landet, kom den 11 september 1676. Den femtonåriga Annika Thomsdotter väckte misstankar med sitt vittnesmål och när hon pressades erkände hon att hon begått mened. Hon pekade även ut fler som farit med osanning och hela sjutton barn erkände att de ljugit.

Johan Johansson Grijs ansågs vara en av de mest pådrivande menedarna. Han dömdes till döden och avrättades den 20 december 1676. De övriga barnen som vittnat falskt dömdes till piskning och tukthus.

Den trolldomskommission som inrättats i början av 1670-talet kom, efter häxprocessen i Katarina, istället att arbeta med att förhindra häxprocesser. Samma år beordrades landets alla präster att hålla tacksägelseböner för sina församlingar med budskapet att landet nu för alltid var renat från häxeri – detta för att förhindra ytterligare anklagelser. De präster som fortfarande framhöll att häxerierna varit verkliga läxades upp av kommissionen. Men även efter Det stora oväsendet inträffade det då och då rättegångar om häxeri. Den sista att avrättas var Anna Eriksdotter från Lista socken, som halshöggs för häxeri 1704.

Den sista svenska häxprocessen ägde rum i Åls församling i Dalarna mellan 1757 och 1761. Tretton kvinnor och fem män anklagades för häxeri efter att boskap dött på ett till synes oförklarligt sätt. De torterades så svårt att flera av dem fick men för livet, och om det hela inte uppmärksammats på riksnivå är det troligt att de också skulle ha dömts till döden och avrättats. Men 1761 hade Sverige gått in i upplysningstiden, och en häxprocess ansågs både ovärdigt och genant. Processen i Ål debatterades till och med i riksdagen, och den avslutades 1761 med att de anklagade frikändes helt och dessutom fick ekonomisk ersättning för sitt lidande.

1779 avskaffades dödsstraffet för häxeri och pakter med djävulen. Men ända in på 1800-talet förekom det rykten om häxeri och trolldom. 1858 drabbades Gagnef och Mockfjärd av häxhysteri och så sent som på 1880-talet påstod en kvinna i Gagnef att hon brukat resa till Blåkulla, något som visar att folktron och vidskepelsen levde kvar långt efter att häxprocesserna förklarats olagliga.

BILD: Häxbränning. Detalj ur ett kopparstick från 1670.