Aisopos antika fabel om syrsan och myran har fungerat som sedelärande berättelse i alla tider. Så här formulerades historien av 1600-talsdiktaren Jean de La Fontaine i Ivar Harries översättning:

Syrsan tänkte blott på sång
sommarn lång.
Men när höstens vindar tjöt
både mygg och maskar tröt.
Hungrig var hon. Ingenstans
den minsta matbit fanns.

För sin granne, en fru Myra,
klagar hon till sist sin nöd:
”Låna mig en smula bröd
över vintern. Jag är just i
lite knipa. Till augusti
gäldar jag på syrso-ed
kapital och ränta med.”

Myrors fel är ej att slösa.
”Vad har fröken sommarn lång
sysslat med för näringsfång?”
frågar hon den medellösa.

”Ack, jag sjöng, min bästa fru,
sjöng som syrsor brukar göra!”
”Sjöng ni? Glädjande att höra!
Då får väl fröken dansa nu!”

Igår publicerade jag en text om de märkvärdigt stora skillnaderna mellan olika europeiska länder när det gäller hur många procent av de coronasmittade som dött. (Jag bryr mig inte om att det kan finnas fel i statistiken utan utgår från de siffror som anges här.) Ju mer jag tänker på frågan desto mer övertygad blir jag utfallet beror på respektive befolknings karaktär.

Man kan till exempel jämföra Sverige och Israel. Sverige har under decennier utvecklats till en klar syrsa medan Israel under sin sjuttiotvååriga existens av omständigheterna tvingats bete sig som en myra.

I Sverige motsvarar de döda 6,5 procent av de insjuknade. I Israel handlar det om 0,6 procent. De första insjuknandena inträffade ungefär samtidigt i båda länderna sista veckan i februari. Länderna har ungefär lika många invånare men Israel har en tätare befolkning med femton så många invånare per kvadratkilometer vilket försvårar social distansering. Israel har lite fler insjuknade än Sverige (959 mot 676 per miljon). Men dödlighetsprocenten är alltså mer än tio gånger så hög i Sverige som i Israel.

Israel har en stor grupp utanförskapsmänniskor som drabbas hårdare av viruset vilket kan bero på att de är fattigare och mer trångbodda och arbetslösa än andra israeler. Dessa är de ultraortodoxa judarna som utgör ungefär tolv procent av landets befolkning. Jag har ryktesvägen hört att motsvarande gäller för svenska utanförskapare även om det inte talas om det eftersom frågan är tabu.

När jag talar med folk inom coronavården beklagar sig nästan alla – som törs säga något – om hur skamligt oförberett Sverige varit beroende på årtiondens lättsinnighet med beredskapslager och annat. De klagar också över den oförmåga och senfärdighet som myndigheter och politiker uppvisat sedan viruset presenterade sig.

Detta kan inte vara en tillfällighet utan tvärtom vad man kunnat förvänta sig av Sverige. Ingen nu levande svensk har upplevt något annat än stadiga förbättringar på det samhälleliga planet (fastän personliga motgångar förstås drabbat många). Inga svåra kriser har inträffat. Svenskarna har invaggat sig själva i en känsla av att vi har ödets gunst, en egen vakande ängel som skyddar oss för allt ont så att inga allvarliga motgångar kan hemsöka oss. Det kallas för högmod och det har intalat oss att vi likt syrsan obekymrat kan spela i stället för att ängslas för morgondagen.

Att spela är att göra saker som känns bra för stunden men inte skapar trygghet för framtiden. Socialminister Lena Hallengrens senaste regleringsbrev till Folkhälsomyndigheten är ett illustrativt exempel. Där får myndigheten tretton nya uppdrag med politiskt korrekt prägel. Den ska till exempel ”fördela 10 000 000 kronor till ideella organisationer som bedriver förebyggande och främjande verksamhet i syfte att motverka psykisk ohälsa hos barn och unga som är asylsökande eller nyanlända”. Den ska ”fördela medel till pågående utvecklingsprojekt inom alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaksområdet”. Den ska ”genomföra insatser för att förebygga spelproblem”. Den ska ”främja lika rättigheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck”. Den ska genomföra EU:s tobaksproduktdirektiv. Den ska ”förbereda en informations- och kunskapshöjande insats inom området psykisk hälsa och suicidprevention, med syftet att bidra till att minska stigma kring psykisk ohälsa och suicid”. Den ska ”kontinuerligt följa de nationella minoriteternas situation”.

Jodå, den ska också ägna sig åt ”planering för stöd till Försvarsmakten under höjd beredskap avseende försörjning av kritiska förnödenheter, egendom och tjänster” men hur ska det hinnas med bland allt det andra?

För Israel har faran alltid legat på lur. Under hela sin existens har landet varit omringat av fiender med avsikt att utplåna den judiska staten. För att klara av en sådan situation gäller det att vara alert, beslutsam, snabb att handla, flexibel och samarbetsvillig. Israelerna har i sjuttiotvå år tränat sig på utmaningar som varit på riktigt och hade kunnat utradera landet om de inte omedelbart och resolut hade tillbakavisats. Det är skillnad på sådana potentiellt dödliga utmaningar och på svenska utmaningar, såsom skolan, som man kan slänga några miljarder kronor på och sedan lugnt betrakta det fortsatta förfallet.

Det är klart att ett så uppmärksamt och handlingskraftigt folk under ledning av en kompetent överhet har helt andra mentala förutsättningar att värna mot coronat än de dästa och vanstyrda svenskarna.