Alla ska hjälpas åt i kristider. Och alla ska ta eget ansvar. För äldre, över 70, innebär det att de helst inte ska ha några sociala kontakter överhuvudtaget – men det går ju bra ändå, för har de inte anhöriga som kan hjälpa till att handla hem mat åt dem tillhandahåller ju många butiker hemleverans. Dessutom hjälper kommunerna till.

Det är i alla fall så samhället är tänkt att fungera, om man lyssnar till Löfven och andra beslutsfattare när de står i TV och orerar. Men hur fungerar det i verkligheten för samhällets äldsta, de som visat sig vara allra mest utsatta för coronaviruset?

På SVT:s webbsida kunde man nyligen läsa om en äldre kvinna som bor i Sandvikens kommun. Med sina 92 år – och hjärtproblem dessutom – så är kvinnan i riskgruppen för viruset och vill helst slippa utsättas för smitta. Och eftersom hon inte har några anhöriga som kan hjälpa henne att handla hem det hon behöver är hon hänvisad till kommunen. En kommun som naturligtvis gärna tar emot hennes skattepengar men som, i kristider, inte är särskilt generösa med att ge henne valuta för pengarna. Sundsvalls kommun tar nämligen, enligt reportaget, ut en avgift på omkring 370 kronor per hemkörd matkasse.

370 kronor per matkasse. Det innebär att kommunen skinnar kvinnan på närmare 1500 kronor per månad, om hon handlar en gång i veckan – och även om hon handlar enbart varannan vecka går över 700 kronor bort i avgift till kommunen. Det är häpnadsväckande sniket. Hade det varit min mamma, som levde sina sista år som fattigpensionär, hade hon knappt haft råd att äta alls i det läget. Hon hade inte mycket mer än en tusenlapp kvar när alla räkningar var betalda.

På Sundsvall kommun hänvisar man till den fastställda taxan. Om taxan fastställdes innan coronaviruset började härja, eller om den fastställts allt eftersom kommunen ser möjligheter att ockra bland utsatta gamla, framgår dock inte i SVT-intervjun. Min gissning är att taxan är fastställd sedan långt tidigare. Det enda rimliga är därför att den sänks, eller avskaffas helt, så att de allra äldsta – och de med lägst pension – kan få all hjälp de behöver i en tid då de löper extra stor risk att bli allvarligt sjuka och dö. De har trots allt betalat skatt i väldigt många år. Och det måste få betyda något.

Istället för att på alla sätt se till att de äldres liv underlättas så mycket som möjligt tycker förvaltningsdirektören på Vård- och omsorgsförvaltningen i Sundsvall att den 92-åriga kvinnan borde försöka hitta andra lösningar istället.

Vad hon menar är sannolikt att det går att beställa mat för hemleverans direkt från butikerna – men då krävs också att man har en dator, vilket kvinnan i reportaget inte har. Det är hon dessutom inte ensam om. Även om omkring 80 procent av Sveriges befolkning idag uppges ha tillgång till egen dator så finns det fortfarande en stor grupp människor som inte har det – och den största andelen av dem är just de äldre.

Det här borde en person, som är högt uppsatt på Vård- och omsorgsförvaltningen, känna till. Frågan är om hon faktiskt är okunnig om det eller om hon helt enkelt struntar fullkomligt i hur kommunens gamla har det.

Många kommuner har börjat erbjuda hjälp betydligt billigare än Sandvikens kommun, enligt Sveriges radio, vissa tar inte ut någon kostnad alls. Men av Sveriges radios undersökning framgår att de erbjuder hjälpen via sina hemsidor, vilket betyder att det finns ett antal utsatta som inte kommer att kunna ta del av hjälpen. Som vanligt blir de gamla nonchalerade och ignorerade. Det är bedrövligt.

Efter att det blivit känt att Sundsvall tagit ut så höga avgifter har de ansvariga nu sagt att de ska lösa problemet och att ingen ska behöva stå utan hjälp, även om man inte har råd att betala avgiften. Det är naturligtvis bra. Men att de inte redan från början hade samma åsikt tyder på att något är allvarligt snett i kommunens syn på de gamla samhällsbyggarna.