BITTE ASSARMO: De svenska emigranterna fick ingenting gratis

KULTUR En av mitt livs största filmupplevelser var när jag var på bio och såg Utvandrarna och Nybyggarna. Jag var nio respektive tio år när de hade premiär med ett års mellanrum och jag såg filmerna tillsammans med mina föräldrar.

Vilhelm Moberg var vår familjs husgud, och för mamma och pappa var det lite högtidligt att få se utvandrareposet på film – jag minns att mamma hade en vacker klänning och pappa sin finaste kostym när vi promenerade ner till stadens centrum för att ta plats i biosalongen. Och jag minns också hur jag sjönk in i vårt lands historia på ett sätt som aldrig förr.

Härom dagen, när beskedet om Max von Sydows död kom, såg jag om filmerna igen. Jag gör det då och då blir alltid lika tagen.

Genom åren har jag mött många fnysningar när jag hävdat att Utvandrarna och Nybyggarna är två av de största verken i svensk films historia. Ofta handlar det om dialekterna. Skådespelarna kunde ju inte prata äkta småländska, brukar det heta. Då är det min tur att fnysa. För Vilhelm Moberg själv ville från början helst att hela filmen skulle spelas in på rikssvenska. Inte ens för honom, som skapat det odödliga persongalleriet, var dialekten särskilt viktig.

Det har det aldrig varit för mig heller. Huruvida Karl-Oskar och Kristina talar genuin småländska eller ej är helt ovidkommande för Utvandrarfilmernas kvalitet. De handlar ju om så mycket mer. De handlar om vår historia, och om vårt kulturarv. De allra flesta svenskar har en Karl-Oskar och en Kristina någonstans bakåt i släktleden. Människor som korsade ett hav för att förkovra sig och skapa ett bättre liv för de sina. Det är det som är det viktiga – inte de dialekter som talas i filmatiseringen av Utvandrareposet.

I min familj var det många som utvandrade, på både mina farföräldrars och morföräldrars sida. En av de som reste var min mormors yngre syster Marie. Hon reste på 1910-talet med sin man och deras små barn och kom att bosätta sig i Chicago. Där startade de en hotellrörelse och när hon skrev hem till sin syster berättade hon att hon var så trött om kvällarna att när hon satt på sängkanten var det knappt hon orkade lägga sig. Så kunde det vara att emigrera från Sverige till Amerrkat för drygt 100 år sedan.

Det gick bra för moster Marie i USA. Hotellet gick runt, gick all bättre och till sist gick det med vinst. Men de fick ingenting gratis. De fick jobba för varenda cent och hårt fick de jobba dessutom. På 1930-talet hade Marie och hennes make så gott ställt att de kunde åka och hälsa på det gamla landet då och då. Och de där besöken mindes min mamma hela sitt liv.

Moster Marie bar stora, bredbrättade hattar av ett slag som mamma aldrig sett annat än i veckotidningsannonser. Hennes kläder var av ett helt annat snitt än de kläder som de fina damerna i Kristinehamn normalt bar, och hennes språk var en salig blandning av värmländska och engelska – den typiska amerikasvenska som kom att bli svenskamerikanernas signum. Moster Marie reste inte utan ”travlade”, hon drack inte kaffe utan ”hade en kopp kaffe” och maten lagades inte på spisen utan på ”stoven”. Men hon var varm och kärleksfull och hon älskade sin hembygd, sin syster och sina syskonbarn och hon överöste dem med fina presenter från det spännande landet på andra sidan Atlanten.

Under de dagar Marie var på besök var mormor Elin på topp. Det var kaffekalas och fina middagar, besök på konditori i stan, och droskturer till andra släktingar och vänner som ville träffa sin utvandrade vän. På kvällarna satt systrarna uppe vid köksbordet till sent och pratade barndomsminnen, drömmar och hemligheter och njöt av att umgås och vara tillsammans.

Så kunde Karl-Oskars och Kristinas efterföljare ha det. Och visst är det viktigt att komma ihåg att svenskar en gång var främlingar i landet ”over there”. Men det är minst lika viktigt att komma ihåg att majoriteten av de svenskar som anpassade sig och lyckades skapa ett bättre liv i sitt nya land gjorde det för att de var beredda att arbeta hårt och strävsamt.

Bitte Assarmo