OPINION Det är något obehagligt över svenska myndighetsrepresentanter. Och då menar jag inte bara Dan ”#tafsainte” Eliasson, även om han måhända är ett av de mest bisarra exemplen i modern tid. Nej, det finns något olustigt över dem rent generellt. Det spelar ingen roll om de representerar Försäkringskassan, polisen eller något annat – de är alla stöpta i samma form och intar samma attityd. I kontakten med vanligt folk – som betalar deras löner och förmåner – är de på samma gång arroganta och vaga, som om deras yttersta mål är att hålla människor ovetande snarare än informerade.

Just nu är det, i coronavirusets spår, Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten som har gett sig till känna i all sin vaghet. Med samma utstrålning som figurerna i svenska barnprogram från 1970-talet – storögt barnslig och grötmyndig på en och samma gång – har han från dag ett gett ett löjets skimmer åt en situation som han istället borde ha tagit tag i med full kraft. Det har varit den ena felaktiga profetian efter den andra, men vad värre är – det har funnits en osmaklig arrogans i hela hans osammanhängande attityd.

I Tegnells värld verkar det som om det enda alternativet till osund alarmism är total nonchalans och förnekelse och allt han kunnat ge medborgarna är nedlåtande klappar på huvudet. Och särskilt engagerad i coronakrisen har han sannolikt inte varit, med tanke på att han plötsligt for iväg till Somalia när han hade behövts som bäst här hemma.

Om han nu behövs, förresten. Det bästa för Sverige hade kanske varit om han stannat i Somalia och överlåtit sin tjänst till någon bättre lämpad.

Senast han dök upp på nyheterna, för att kommentera sin egen myndighets uppmaning till regeringen att förbjuda evenemang med fler än 500 personer, lät han så oengagerad och disträ att man kunde tro att han inte ens lyssnade på frågorna som ställdes. Jag fick bilden av en Tegnell som satt i andra änden av telefonen och gjorde något helt annat än sitt jobb. Surfade efter billiga semesterresor? Letade efter Adam Sandlers senaste komedi på Netflix? Klottrade roliga streckgubbar på en papperslapp?

Oavsett vad han pysslade med så var det i alla fall helt uppenbart att han inte brydde sig ett skvatt om ifall regeringen tänkte följa myndighetens råd eller ej. Det är ju inte ens någon som vet om det ger någon effekt, så who gives a shit, liksom. Allt yttrat med den där rösten som signalerar ”la-di-da, guuud vad trist det är att ni ska älta det här hela tiden, jag pallar inte”.

Och att han ser sig själv som lite von oben framgår med all önskvärd tydlighet i en intervju i DN, där han säger sig ha svårt att göra saker och ting ”för säkerhets skull”. Det är lite som att göra lång näsa åt medborgarna, som försöker sköta sig så bra som möjligt, och håna dem för att de vidtar åtgärder just för säkerhets skull.

Anders Tegnell är förstås inte den enda högt uppsatta myndighetspersonen som har den är attityden. Faktum är att det här är ett utbrett problem i Sverige. Påfallande många myndighetsrepresentanter saknar lojalitet mot medborgarna och anstränger sig därför inte heller det minsta för att ge korrekt information. De beter sig som om de vore förmer än andra medborgare och som om deras position på myndigheten är en naturlag snarare än något de borde tvingas göra sig förtjänta av.

Det här är förstås inte så märkligt. Myndigheterna är ju politikerväldets förlängda arm och eftersom vi har politiker som är mer måna om att skapa ett bekvämt avstånd till medborgarna, och behålla sina egna maktpositioner, än att verkligen arbeta för medborgarnas bästa i alla lägen, är det givet att det skvätter över på myndighetscheferna. Det är helt enkelt prestige att hålla ett avstånd mot medborgarna.

Det är därför vi har Anders Tegnell vid rodret när vi borde ha haft en handlingskraftig, prestigelös och engagerad människa i hans ställe. Han är ett symtom på ett problem som i förlängningen är betydligt med förödande än coronaviruset.