BITTE ASSARMO: Allt färre lyssnar på de skräniga fjortisarna

OPINION Budskapet går inte att missta sig på när goda antirasister, eller vad de nu kallar sig för stunden, tar till orda: Vita svenskar är rasister och Sverige har ingenting att erbjuda utsatta rasifierade, punkt slut.

Nyligen var det litteraturkritikern Jenny Högström som hävdade detta då hon hyllade kriminella gangsterrappare och jämförde dem med Fattigsveriges arbetarförfattare, samtidigt som hon påstod att samhället inte haft något annat än kriminalitet att erbjuda dessa stackars utsatta offer. Det där med gratis skola, förmånliga studielån, skattefinansierad sjukvård och så vidare räcker tydligen inte för just unga rasifierade i förorten. Nej, här krävs tydligen en kruka med guld vid regnbågens slut, allra minst, annars ska vi ”kn*lla din mamma jävla svenne”, om vi ska tro Jenny Högström.

Hur har människan mage? I Sverige har vi arbetat och slitit i generationer för att införa just dessa fantastiska reformer Dessutom är Sverige fullt av invandrare som inte har en tanke på att ägna sig åt kriminalitet. Har de då fått mer av samhället än just gangsterrapparna? Naturligtvis inte. Däremot har de förstått vikten av att gå i skola, utbilda sig, jobba och bli en del av samhället.

Nåja, vad kan man annat förvänta sig av en svensk litteraturkritiker anno 2020? Kulturen är så genomsyrad av politiskt korrekt trams att alla idéer och tankar om kvalitet, fördjupning och analys är totalt bortsopade. Och samma brist på analys ser vi i många sammanhang idag – de flesta, skulle jag nästan våga påstå. Jenny Högströms röst, som så entusiastiskt höjs för kriminella musiker i förorten, är nämligen nästan identisk med röster som hörs också på andra håll i samhället. Alla vill de pumpa ut budskapet om de onda svenskarna och det hemska Sverige. Ett slags Jantelag i ny tappning: Du ska inte tro att du är något om du är etnisk svensk, för välfärden som du pröjsar för duger inte.

Intressant nog kan man höra ungefär samma budskap från dem som ropar ”refugees welcome” och som tvärsäkert klargör att ”vi har plats” och ”vi har råd” och hänvisar till milsvida skogar som ett argument för miljontals nya invånare per omgående. Men om nu de vita svenskarna är så genomvidriga som det påstås och om Sverige har så erbarmligt lite att erbjuda – varför vill de alls att människor ska komma hit? Var finns logiken?

Det finns naturligtvis ingen. Allt är bara känslostyrt. Ena dagen är det ”refugees welcome” till 110 procent (de här människorna gör allt till 110 procent eftersom de inte riktigt har fattat att 100 procent är allt), nästa dag är det klimatet, och nästa dag är det ”refugees welcome” igen. Det är rena julafton för de här människorna, nu när Turkiet har satt press på EU och öppnat gränserna mot Europa, för nu får de en chans att återuppleva hösten 2015 och kan stå på barrikaderna och känna sig riktigt goda och nyttiga igen.

Genomgående handlar det här om människor som aldrig vuxit ur fjortisjeansen. Människor som inte lärt sig respektera vikten av hårt arbete och av att betala skatt, och som inte förstår sambandet mellan skatteinbetalningen och den välfärd de själva tar del av. Människor som har så dåliga historiska kunskaper att de inte vet att välfärden kom till av strävan och flit, utan tror att den som genom ett trollslag bara fanns där att ta för sig av.

Hur det har blivit så kan man diskutera länge om och det finns sannolikt flera svar. Ett är, tror jag, att de tidigare generationernas arbete var så effektivt att det öppnade möjligheten för stora grupper att aldrig behöva bli vuxna. Den som på fullt allvar jämför gangsterrappare med arbetarförfattare är just en sådan fjortis, liksom den som står och skriker ”refugees welcome” utan att ens fundera på vilka konsekvenser öppna gränser får för samhället.

Om de här människorna någon gång kommer att växa upp är svårt att säga idag. Däremot är det sannolikt allt färre människor som lyssnar på dem, vare sig de är litteraturkritiker eller yrkesaktivister. Och det är trots allt något att vara tacksam för.

Bitte Assarmo