MOHAMED OMAR: Indiana Jones och konflikten mellan väst och islam

KULTUR Den femte Indiana Jones-filmen kommer att börja spelas in i slutet av sommaren, avslöjade Harrison Ford under ett besök i Ellen DeGeneres pratshow. ”Det kommer att bli roligt. Jag ser fram emot det”, sa han. Turerna kring den femte filmen om arkeologen och äventyraren Indiana Jones har varit många och långa. För två år sedan spekulerades det i om hjälten skulle bli kvinna. I en intervju med tidningen The Sun hade regissören Steven Spielberg sagt att det är dags för förändring: ”Vi skulle behöva ändra namn från Jones till Joan. Det skulle inte vara någonting fel med det”.

Har den femte filmen skjutits upp för att ge Harrison Ford tid att genomgå ett könsbyte? Man är aldrig för gammal för att förverkliga sina drömmar. Skämt åsido; med tanke på hur woke Hollywood har blivit skulle det inte förvåna mig om hjälten förvandlades till hjältinna. Då spelad av någon annan än Ford, alltså. När Ghostbusters rebootades 2016 blev ju samtliga huvudpersoner kvinnor. En av dem till och med svart, vilket förstås är ett bonus. Filmen blev en flopp. Get woke, go broke, som det heter. Indiana Jones riskerar att gå ett liknande öde till mötes.

I den första filmen, Jakten på den försvunna skatten, som kom ut 1981 när huvudrollsinnehavaren Harrison Ford var en stilig 39-åring, reser arkeologiprofessor Jones till Egypten. Året är 1936 och hjälten ska stoppa nazisterna från att få tag på Förbundsarken, som de vill använda för att bygga en odödlig armé. (På bilden ser ni Indy i arabisk dräkt, utforskande en gravkammare).

Jag hoppas att det blir Egypten igen i den kommande filmen. Jag får aldrig nog av gravkammare under öknensanden. Och jag är inte ensam. Det går inte knappast att hålla räkningen över alla romaner, filmer, serietidningar, målningar och musikstycken med egyptiska motiv. Min favoritkonstnär, svensken Ivan Aguéli från Sala, var fascinerad av Egypten och bodde där i flera år före första världskriget, även om han fick nog till slut och längtade hem till mörkret och snön i Norden. Kärleken var dock inte ömsesidig: han blev trakasserad och nära på ihjälslagen eftersom egyptierna på landsbygden inte såg med blida ögon på konstiga, vita konstnärer.

För den som vill ha mer Indiana Jones så finns det ett antal ungdomsromaner om äventyraren som pojke. En av dem, som är skriven av Les Martin, heter på svenska Indiana Jones och skräckens gravkammare och kom ut 1992. Den utspelar sig i Egypten i början av 1900-talet och det är här Indy för första gången möter sin arabiske vän Sallah, som i filmerna spelas av den bullrige walesaren John Rhys-Davies. Vid deras första möte är Sallah en liten gatpojke och betydligt magrare än Rhys-Davies: ”Pojken hade mörk hy och var klädd i en trasig vit turban och mantel. Likt en egyptisk gatpojke saknade han skor och fötterna var täckte av damm.”

Men trots att han är så ung och lever under ringa omständigheter, kanske har han inte ens gått i skolan, så kan han mycket om fornegyptisk kultur och är stolt över den. Han talar till och med varmt om egytisk religion, vilket gör honom till en ovanlig muslim. Islam betraktar egyptisk religion som en form av avgudadyrkan, ”shirk” som det heter på arabiska, utan något som helst värde. Islam är den mest strängt monoteistiska religionen av alla och lär de troende att förakta polyteism. I Koranen framställs Egyptens farao som den yttersta symbolen för ondska och avguderi.

Sallah är stolt över sitt kulturarv, ja, han ser de forna egyptierna som sina förfäder och deras historia som en del av sin egen. Men en elak tysk arkeologiprofessor helt utan respekt för egyptisk kultur lägger beslag på en gyllene staty och tänker smälta ner den till tackor. Sallah gör gemensam sak med Indy för att rädda statyn. ”Jag anser att det är kriminellt. Ingen har rätt att förstöra historiska föremål. Det är som att lura oss alla på vårt förflutna”, säger Sallah.

Den tyske professorn heter Gustav von Trappen och är klädd i vit kostym och tropikhjälm. En monokel glimmar i ena ögat. En stereotyp europeisk, arrogant kolonialist helt enkelt. Sallah säger till Indy: ”När allt kommer omkring är jag egyptier. De där människorna kan åsamka mitt land stor skada. Som du själv sa, de stjäl vårt förflutna. Men du är amerikan. Det här angår egentligen inte dig.”

Men Egyptens historia angår hela mänskligheten, inte bara egyptier. Dessutom är Sallah en arabisk muslim och tillhör en kultur som inte har någon som helst anknytning till det forna Egypten.

Araberna erövrade Egypten i mitten av 600-talet. Genom historien är det västerlänningar som har visat mest positivt intresse för fornegyptisk historia, grävt fram gravar och bevarat och studerat föremål. Detta medan moderna egyptier eldade upp mumier för att driva sina tåg på de engelskbyggda järnvägarna. Så romanen ger inte en rättvis bild av hur det var och fortfarande delvis är. Egyptologin är en modern, västerländsk vetenskap.

Det har funnits araber som intresserat sig för det forna Egypten under medeltiden. Men då handlade det mest om att plundra gravar på dyrbarheter, inte om utgrävningar i vetenskapligt syfte. Det är i min mening betydligt sannolikare att en modern, arabisk egyptier skulle smälta ner en staty, som han dessutom betraktar som avgudabild, än att en tysk arkeolog skulle göra det. Även om det idag faktiskt finns ett fåtal egyptiska egyptologer.

Romanen är ett exempel på när den västerländska självkritiken går för långt: man idealiserar andra kulturer. Paradoxalt nog genom att göra ”de andra” mer lika västerlänningar. Sallah tänker ju inte som en vanlig arabisk pojke i Egypten i början av 1900-talet utan mera som en västerländsk pojke ur en ganska bildad medelklassfamilj. ”De stjäl vårt förflutna”, säger Sallah. Men de hade knappt haft någon kunskap alls om ”sitt” förflutna om inte västerländska arkeologer grävt fram, visat upp och skrivit böcker om det.

Den islamiska imperialismen rev tempel, slog sönder gravar, brände böcker och utplånade hela språk som den ersatte med arabiska. Banden till det förflutna kapades, ända tills västerländska orientalister började göra det känt igen och hjälpte syrier, egyptier och irakier att skapa en nationell identitet. Det var orientalister som avslöjade både kilskriftens och hieroglyfernas gåta. Och sfinxens saknade näsa, som ofta skylls ofta på Napoleons armé, förstördes i själva verket av en muslimsk bildstormare.

Salafister i Egypten, som är långtifrån någon liten grupp, vill att pyramiderna, som de kallar ”hedniska symboler”, jämnas med marken för att så fullkomna den islamisering som påbörjades av profeten Muhammeds trogna när de intog landet på 600-talet. Vi bör vara tacksamma över att en hel del egyptiska skatter finns i säkert förvar på British Museum och andra västerländska museer långt borta från de egyptiska salafisternas släggor och bomber. Men helt säkra är de inte. Salafismen, och muslimska bildstormare och puritaner av andra slag, finns nu även hos oss.

Det finns en lustig scen i Jakten på den försvunna skatten som idag får mig att tänka på allvarliga saker i vår samtid. Det är scenen med den övermodige arabiske svärdsmannen i Kairo. Han är stor och stark och svingar en skräckinjagande kroksabel. Han ser uppenbarligen sig själv som oövervinnerlig. Vad gör Indy? Han tar helt sonika upp sin revolver och skjuter ner honom.

När jag ser den här scenen idag, så tänker jag på jihadisterna från Sverige som under den så kallade ”arabiska våren” vrålade Allahu akbar och svor att erövra Syrien och Irak och bygga ett islamiskt imperium. De kände sig oövervinnliga och skröt om att Gud var på deras sida. Men var är de nu? Deras imperiedrömmar är krossade och själva har de vänt sig från Gud för att tigga de föraktliga otrogna om att få komma hem till den svenska välfärden. Man ska inte låta sig luras av bravado. Väst är överlägset på samma sätt som Indy var överlägsen den arabiske svärdsmannen.

Vänstern har förstås stämplat den första Indiana Jones-filmen som islamofobisk eftersom den svartmålar muslimer genom att skildra dem som våldsamma och hotfulla. Kritiken är märklig för inga andra muslimer skildras som våldsamma än just de våldsamma. Har de glömt Indys gode vän Sallah? Med vänsterns logik – eller snarare avsaknad av logik – skulle filmen lika gärna kunna kallas ”antivit” som islamofobisk, eftersom många vita i filmen, nazisterna alltså, skildras som galna, sadistiska och ondskefulla.

Jag tror inte att jihadisterna som halshugger bakbundna människor i islams namn medan de skriker Allahu akbar behöver någon draghjälp av Hollywood för att ge denna religion dåligt rykte.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar