PATRIK ENGELLAU: Bidragsfusk

OPINION De flesta tycker att bidragsfusk är av ondo. En del av oss skattebetalare tycker till och med att vissa bidrag är av ondo. Där skiljer vi oss från politikerväldet och det välfärdspolitiska komplexet som gillar alla bidrag men liksom skattebetalarna ogillar fusket. Men kan man vara säker på att de verkligen ogillar bidragsfusket?

För tolv år sedan presenterades den statliga utredningen SOU 2008:74 Rätt och riktigt av Delegationen mot felaktiga utbetalningar. Delegation bedömde att uppemot fem procent – 20 miljarder kronor hade utbetalats felaktigt. (Fusk och felaktigt är inte riktigt samma sak eftersom ungefär hälften av de felaktiga utbetalningarna av utredningen uppgavs vara oavsiktliga felbetalningar vilket på mig låter som myndighetsslarv. För övrigt är bidrag inte riktigt samma sak som bidrag för vi talar här bara om sådant som aktivitetsersättning, arbetshjälpmedel, arbetslöshetsersättning, arbetsskadelivränta, assistansersättning och så vidare alfabetet ut. Sådant som går via exempelvis Kulturdepartementet ingår inte.)

Delegationen kom med en massa åtgärdsförslag. Det behövdes samordning av myndigheternas insatser. En beredning mot felaktiga utbetalningar borde inrättas i regeringskansliet, regeringen borde bli tydligare med ”att felaktiga utbetalningar inte ska få förekomma” (någon bidragsmottagare eller handläggare kan ju ha misstagit sig på den punkten), blanketter bör förenklas, handläggare utbildas, en gemensam statlig utbetalningskontroll bör inrättas, ett större antal utredningar bör startas exempelvis en riskanalys inom varje myndighet.

Du kanske trodde att det där skulle göra susen. Men hej, vad du i så fall bedrog dig. I december förra året kom en ny statlig utredning i samma ärende med sitt slutbetänkande. Den här gången hette betänkandet SOU 2019:59 Samlade åtgärder för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen och delegationen Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen.

Fortfarande ligger de felaktiga utbetalningarna runt fem procent i intervallet 11 till 27 miljarder kronor med 18 miljarder som bästa tips. Utredningen kommer med 118 sidor förslag, till exempel att samordning mellan myndigheterna organiseras bättre, att ett råd inrättas för att statens ska få en helhetssyn på problemet, att omfattningen och orsakerna till felaktigheterna följs upp, att AI utnyttjas, att regelverk säkras och ”ett särskilt stödmaterial tas fram”, att åtgärder vidtas för att ”tillförsäkra att felaktigt erhållen ersättning inte ger pensionsrätt”.

När ingenting verkar ha hänt på tolv år och staten måste utreda samma sak ytterligare en gång och – på drygt 1 700 sidor utredning! – kommer fram till ungefär samma sak misstänker jag att den inte vill göra något åt problemet. Eller rättare sagt att den tycker att det är jobbigare att göra något åt problemet än att leva med det. Observera att det faktiskt vore jobbigt för staten att uppfylla den senare utredningens 118-sidiga åtgärdslista – som antagligen är meningslös men det kan ju inte staten veta – medan det inte är något jobb alls för staten att skicka en räkning på 18 miljarder kronor till skattebetalarna.

En tydlig indikation på statens attityd i frågan är att skattebetalarintresset över huvud taget inte är representerat i någon av utredningarna. Den senaste utredningen hade en landshövding som ordförande och femton ledamöter som alla representerade någon myndighet. Man kan också säga att ledamöterna bestod av tio myndigheter från det välfärdsindustriella komplexet som vardera representerades av en eller två personer, nämligen Arbetsförmedlingen, Centrala studiestödsnämnden, Ekobrottsmyndigheten, Försäkringskassan, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, Migrationsverket, Pensionsmyndigheten, Polismyndigheten, Skatteverket och Åklagarmyndigheten.

I egenskap av skattebetalare anser jag att det är ansvarslöst av staten att komma med så mesiga förslag. Jag förstår att det vore jobbigt för staten att göra sitt jobb men så länge jag är uppdragsgivare i kraft av medborgare och finansiär i kraft av skattebetalare vill jag att staten tar det här på allvar även om det känns betungande. Till exempel kan slarviga handläggare få något straff vid överdrivna utbetalningar som tycks inträffa ganska ofta. Personligt betalningsansvar eller i varje fall skadestånd kanske? Individ som fuskar sätts i bidragskarantän under något år? Eller det kanske räcker med att dra av dubbla fuskbeloppet från framtida bidrag? Jag vet inte precis vilka de rätta åtgärderna skulle vara men jag vet hur det känns när det ligger begravda hundar i faggorna.

Patrik Engellau