OPINION I Sveriges kulturskatt ingår berättelserna om dårfinkarna i Södertälje, Tälje tokar kallade, som ett slags inrikes norgehistorier. Så här kunde det låta:

En vacker dag kom stadens invånare att undra varför de var så fattiga. Efter mycket funderande kom de till slutsatsen att det berodde på att de måste betala så dyrt för salt som de köpte av utlänningar.

”Varför skulle inte vi kunna så salt lika väl som de?” frågade någon. ”Då skulle pengarna stanna inom landet och vi skulle bli lika rika som vi nu är fattiga.”

Förslaget vann allmänt bifall. Man köpte en åker och några tunnor salt, som såddes ut. På hösten skördade man allt gräs som vuxit på åkern. Men hur de stackars täljeborna än slet och tröskade, kunde de inte få ett korn salt ur det.

De började fundera över vad orsaken kunde vara till det dåliga resultatet. Till slut kom man överens om att det måste ha varit sparvarna som plockat upp alla saltkornen. Nästa år skulle man låta några män gå på vakt vid åkern för att schasa bort alla fåglar. 

På nytt samlades pengar till en tunna salt som såddes. Men trots att åkern vaktades både natt och dag blev det ändå inte något salt. Efter mycket grubblande kom man fram till att de män som vaktat åkern måste ha trampat ner saltplantorna. Men hur skulle man lösa den knuten? 

Någon föreslog att eftersom det var vakterna som trampat ner plantorna så skulle man leja karlar att bära vakterna. Förslaget vann allmänt gillande. Men hur fågelvakterna och bärkarlarna än slet vid åkern ville aldrig något salt växa. Kanske lever täljeborna fattiga än idag. 

Tälje Air, stadens flygbolag, gjorde en reklamfilm med budskapet att inget som man tror är från Tälje i verkligheten är från Tälje utan i stället från Turkiet, täljekringlorna till exempel, och att resenärer därför med fördel bör resa med Tälje Air. Vladimir Putin blev så tagen av denna logiska och sylvassa reklam att han spred den över hela världen för att hjälpa Tälje Air med breddad uppmärksamhet. Men de tilltänkta resenärerna gillade inte tanken att flyga med ett bolag från en stad som aldrig gjort något på egen hand. Resenärerna tänkte att Tälje Air kanske inte kommit ihåg att serva maskinerna eller struntat i bränslet för att spara koldioxid. Tälje Air skyllde allt på Putin ty om Putin inte vidarebefordrat reklamen så hade kunderna inte sett den och då hade biljettförsäljningen inte drabbats. Jävla Putin, sa Täljeborna med rättmätig indignation.

Ungefär 300 nyinflyttade bland Tälje tokar hade rest till Mellanöstern för att mörda folk de inte gillade. De lyckades mörda åtskilliga av sina fiender men sedan vann fienden och fängslade de överlevande nytokarna i lokala fångläger. Hemmatokarna i Tälje tyckte synd om de utflyttade nytokarna. De ville hjälpa nytokarna att komma hem, i första hand barnen, i andra hand kvinnorna, i tredje hand de nytokar som inte mördat utan bara kört ambulans. Överbevisade mördartokar kunde stanna i lägren.

Hemmatokarna gjorde jätteansträngningar för att få barnen hem till Tälje, men det gick inte ty barnens mammor ville inte släppa barnen. Då fick en helsvensk åklagartok som hette Thomas Ahlstrand idén att man kanske kunde få hem några nytokar om man lyckades utfärda en internationell efterlysning. Åklagartoken Thomas hade kommit på att om man fick de utresta mördartokarnas täljeboende anhöriga att presentera säkra bevis på att någon utrest nytok verkligen hade skurit halsarna av sina fiender så skulle skulden vara hyggligt etablerad och Tälje ha god chans att få hem vederbörande med hjälp av internationella polisinsatser. ”Polisanmäl era barn för krigsbrott”, uppmanade åklagartoken.

”Men vänta”, sa en tok med tydliga intelligensdefekter, ”då får vi ju bara sådana som vi inte vill ha, alltså uppenbara mördare i stället för oskyldiga barn!”. Det tyckte de övriga tokarna var korkat resonerat. Man fick väl ta dem man kunde få!

Tälje tokar indelar sig i två motsatta politiska läger. Den ena sidan menar att om staden har ett problem som man försökt lösa men inte lyckats så ska man försöka igen med samma lösning fast i större skala. Det fina med det angreppssättet är att det aldrig kan bevisas vara fel ty det finns alltid fler fördubblade satsningar att göra. Den andra sidan anser att eftersom de prövade lösningarna inte fungerar så ska man inte göra något alls utom möjligen att sätta sig i en kommitté och resonera med några andra framstående tokar som inte heller har några idéer utan väntar på att det som vanligt ska komma inspiration från Turkiet.