OPINION Den här texten är inte så kul men den är träaktigt nyttig. Om man vill bli bra så måste man träna. I det avseendet är det ingen skillnad mellan golfaren som står i timmar och tränar puttar på en övningsgreen, bridgespelaren som får hjälp med frågebudet fyra sang av den artificiella intelligensen på Bridge Baron och den samhällsanalytiker som vill vässa sina begrepp för att bättre förstå sig på samtiden. Det är bara gnet, gnet, gnet.

För ungefär fem år sedan lånade jag konceptet ”det militärindustriella komplexet” från den amerikanske presidenten Eisenhower och modifierade idén efter lokala svenska förhållanden och vips uppstod ”det välfärdsindustriella komplexet”. Begreppet passade faktiskt ännu bättre i Sverige än i USA ty den amerikanska maktfaktorn MIK hade under Eisenhowers tid bara lyckats sno åt sig nio procent av BNP medan det svenska VIK tar uppemot 40 BNP-procent. Av det kan man dra slutsatsen att om MIK i egenskap av särintresse är något för den amerikanska demokratin att oroa sig över, vilket Eisenhower alltså varnade för, så är VIK troligen fyra gånger så farligt för det svenska folkstyret.

Jag bad min forskningsassistent herr Google att ta reda på när och hur begreppet VIK började användas i Sverige. Antalet träffar steg från årligen noll till 136 under det just tilländalupna decenniet. Den första träffen i internets historia inträffade år 2012. Det var Stig-Björn Ljunggren som använde begreppet i en artikel i Borås Tidning utan att göra någon strikt definition.

Året därefter händer det något. Göran Rosenberg, Daniel Suhonen samt LO-utredaren Kjell Rautio börjar använda uttrycket i en, som jag tycker, förvanskad betydelse, nämligen rätt och slätt som förekomsten av vinstdrivande företag inom välfärden, exempelvis Academedia inom skola och Carema inom vård.

Därmed förlorar begreppet hela sin övertygande förklaringskraft. Eisenhowers MIK var en järntriangel bestående av politiker, militär och privata försvarsindustrier som utomparlamentariskt arbetade för ett gemensamt mål, nämligen egen makt och framgång. Rosenbergs och Suhonens VIK består av bara en av triangelns spetsar, nämligen de privata företagen. Rosenberg, Suhonen och Rautio vill inte låtsas om det politikervälde och de hundratusentals välfärdsadministratörer i exempelvis Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och kommunala socialkontor som också är inblandade.

År 2015 introducerade jag det svenska VIK som just en järntriangel med intressenter som i ett traditionellt svenskt politiskt perspektiv inte borde samarbeta och ha ett gemensamt mål. I en traditionell svensk politisk tankevärld stod staten och företagen på olika sidor. Företagen var till höger och ogillade höga skatter medan politikerna och statsapparaten var till vänster och gillade höga skatter. Med VIK bryter detta synsätt samman eftersom alla komponenterna i denna triangel vill ha mer skatt och mer politiskt inflytande. (Därför lyckades de så kallade välfärdsföretagen sparka Leif Östling från uppdraget som ordförande i Svenskt Näringsliv när han frågade ”vad fan han fick för skattepengarna”.)

Av förra årets publiceringar på temat VIK används den tandlösa Rosenberg-tolkningen i ungefär hälften av fallen och hälften i den ursprungliga Eisenhower-inspirerade.

En av de många saker i tillvaron som jag inte begriper är varför detta kraftfulla analysverktyg – begreppet VIK – inte används av fler samhällstänkare för att försöka fatta vad som sker i Sverige. Politikerväldet i kombination med tjänstemännen inom välfärdsstaten samt de berörda företagen och – ett tillägg som saknar motsvarighet inom den amerikanska järntriangeln – VIKs enorma klientgrupp utgör tillsammans Sveriges överlägset starkaste och faktiskt dominerande maktkonstellation. Som grädde på moset kommer det intellektuella stöd komplexet får från statliga och statssubventionerade media. Den som inte ser detta måste vara blind.

Eller också är det jag som är helförvirrad. Det finns en del som tyder på det. Herr Google ger för förra året ungefär nio miljoner träffar på ”military industrial complex”. Varför väcker denna i sammanhanget rätt obetydliga fara för demokratin så stort intresse i USA medan det svenska VIK, en betydligt större fara för vår lokala demokrati, inte ger forskningsassistenten särskilt många träffar? Han borde ha gjort omkring 300 000 träffar om man korrigerar för den amerikanska och den svenska befolkningens storlek. Därför är det nog bara jag som tänker fel – eller också är vårt land så vilset att det inte besvärar sig ens med att försöka förstå sig själv.