MOHAMED OMAR: Högerns 68

OPINION För ungefär femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. Bilderna från sammanstötningarna mellan vänsterstudenter och polis blev ikoniska. 1968 blev en anda, en rörelse, en epok.

Och 68:orna gick segrande ur striden. Den kommunistiska revolutionen som vissa drömde om blev inte av, men 68:orna formade det nya etablissemanget inom kultur och media som satte ramarna för vad man fick tänka och tycka – den politiska korrektheten.

De nöjde sig inte med att inta gatorna, de stred kanske framför allt på kulturens område. 68-tänkaren Göran Palm skrev bra dikter – jag gillar begriplig poesi – och gjorde också en del bra iakttagelser. Jag återvänder ofta till hans bok Indoktrineringen i Sverige, som kom ut 68. Palm menade att kulturen är den viktigaste arenan för indoktrinering och skrev så här:

”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur starkt och omfattande indoktrineringen är.”

I varje samhälle, konstaterar Palm, förekommer indoktrinering. Hans ärende var att avslöja den borgerliga indoktrineringen och ”västpropagandan” i skolornas läroböcker, filmer och teveserier och reklam. Palm har rätt i att indoktrinering alltid förekommer. Men vilken indoktrinering präglar dagens Sverige?

Att bli medveten om indoktrineringen, skriver Palm, är nödvändigt för att kunna ta ställning:

”Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer – och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den, t. ex. i blomsterkataloger, uppslagsböcker och underhållningsfilmer.”

Det gamla etablissemanget utmanas nu i hela västvärlden av en ny kulturmedveten och populistisk höger. Befinner vi oss i ett nytt 68? Högerns 68? Som Brexit-ledaren Nigel Farage sa i sitt avskedstal i EU-parlamentet:

”There is a battle going on, in the west and elsewhere. It is globalism against populism. And you may loathe populism, but I’ll tell you a funny thing, it’s becoming very popular.”

Bara det att ordet populism har blivit liktydigt med höger är ganska talande.

Populisten Nigel Farage:

Som en del av detta kulturkrig har den nya tankesmedjan Oikos startat. Ordet är grekiska och betyder hem. Namnvalet är en homage till den engelske konservative filosofen Roger Scruton som gick bort nyligen. Han talade gärna om oikos. Han populariserade också begreppet ”oikofobi” i betydelsen ”förkastandet av arv och hem.”

Det är den före detta SD-ledaren Mattias Karlsson som dragit igång projektet, men tankesmedjan ska vara partipolitiskt obunden. I förtroenderådet sitter personer med olika politiska bakgrund, bland andra den marxistiske intellektuelle Malcom Kyeyune.

I det så kallade förtroenderådet som leder smedjan sitter förutom Kyeyune också en judisk rabbin och en muslim med indisk bakgrund. Denna rika mångfald räcker dock inte för att göra vänstern glad. Man ska vara vänster om man ska göra vänstern glad.

Här är ett exempel på Twittervänsterns kritik:

Ja, ni har hört den där smarta vänsterkritiken förut. Lucia kom från Italien, jultomten är turk och oikos är ett grekiskt ord. Suck…

I västvärlden är det många, särskilt inom etablissemanget, som lider av oikofobi. Inom 68-rörelsen var det tillåtet att romantisera kulturer i tredje världen, men att stolt hissa den egna flaggan sågs som suspekt. De tog sig an än det ena än det andra folket sak, men glömda sig själva. Man viftade med vietnamesiska och kubanska flaggor, men struntade i den blågula.

1 maj 1975 Kungsträdgården. Solidaritet med Indokinas folk, Vietnam segrar och så vidare. Många flaggor, men ingen av dem blågul:

Det som håller på att hända nu är att fler och fler svenskar börjar upptäcka att de har en egen historia, en egen kultur och en egen identitet. Och det där svenska är ganska coolt, inte alls så töntigt som Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och andra 68-aktiga politiker ville hävda. Det gyllne korset mot den himmelsblå bakgrunden har än fräschare glans än den rostiga hammaren och skäran.

Jag tycker att det nya höger-68 känns mer 68, i dess anda, än det gamla trötta vänsterliberala etablissemanget.

Ivar Arpi är förväntansfull:

Det gamla vänsteretablissemanget är trött. De hinner knappt öppna munnen innan man vet vad de ska säga. Jultomten är turk, köttbullarna likaså. Och ramadan är en svensk högtid. Nej, det är högern som är punk.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar