PATRIK ENGELLAU: Rekordåren och tidsandan

OPINION Kvartsseklet mellan andra världskrigets slut och den första oljekrisen 1973 brukar kallas i Sverige kallas rekordåren eftersom BNP per capita växte med nästan fem procent om året. Sverige var förstås inte unikt. Hela västvärlden genomgick motsvarande process.

Vad var det då som karaktäriserade detta unika historiska skede? I grunden tror jag det handlade om att i varje land, fast nu talar jag om Sverige för i det fallet vet jag vad jag talar om, installera en helt ny och enastående tilltalande livsstil som i stort sett hade uppfunnits i Amerika.

Jag har kallat den livsstilen för ”PV, teve och WC” vilket står för Volvo Personvagn, modellen som började tillverkas 1944 och satte företaget Volvo på världskartan, teve som i Sverige inleddes 1956 och blev ett oundgängligt folknöje samt spoltoaletten så man slapp gå ut på det kalla dasset på gården. ”PV, teve och WC” är själva symbolen för det moderna framsteget med bekvämlighet, trygghet och hälsa som naturligtvis även omfattade så mycket annat – till exempel centralvärme, dammsugare och den första charterresan till varma länder – som fick svenska folkets förväntansfulla blickar, oavsett samhällsklass, att glittra som barnaögon inför åsynen av julgranen.

En av märkvärdiga och tilltalande egenheterna med det här projektet var att det inte bara handlade om ett överklassnöje. Alla skulle med. Alla skulle ha sin bil och sin toalett och sin varma dusch inomhus.

En annan egenhet är att hela iscensättandet av projektet funkade så väl vilket inte bara berodde på marknadsekonomins diskreta men effektiva signaler utan också på andan i nationen. Alla visste att Sverige var på rätt väg även om man inte hade någon föreställning om någon sorts mål annat än det där med Volvon och diskmaskinen. Alla ansträngde sig. ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som gör mödan värd”, hade Karin Boye diktat redan tidigare. Resan skapade gemenskap. Det var inte tal om att blåsa sin skattebetalande nästa med hjälp av bidragssystemet. Vi var alla på väg åt samma håll. ”En del åker första klass och en del åker tredje klass, men vi reser med samma tåg”, sa Lorentz Lyttkens med en lyckad metafor.

Det svenska samhället fungerade som ett urverk fastän det inte fanns någon urmakare eller planeringskommissariat som styrde. Alla kugghjulen krokade i varandra och verkade tillsammans för att detta underverk skulle kunna förverkligas. Staten och kapitalet gick arm i arm på ett för alla synnerligen gynnsamt sätt. Jaha, Kockums i Malmö behövde mer arbetskraft. Då ordnade Arbetsmarknadsstyrelsen att norrlandsbönder fick lära sig att svetsa och börja jobba på skånevarvet. Min farbror var chef för Volvo. Han sa att när han ville något så ringde han till finansminister Gunnar Sträng och gjorde upp. Kvickt och lätt, helt utan byråkrati. Idag skulle väl sådant klassas som någon sorts maktmissbruk men det funkade. Man arbetade för Sverige. I varje fall blev Sverige ett internationellt föredöme.

Ungefär samtidigt med oljekrisen kom det grus i maskineriet. Förståsigpåare sa att inbromsningen av den ekonomiska tillväxten berodde just på oljekrisen men det trodde jag aldrig på (lika lite som jag trott på ryska miniubåtar eller ryska trollfabriker som tillverkar fake news eller något annat fantasifullt som senare tiders förståsigpåare har postulerat). Det var något annat som hade hänt. Kanske var det bara att rekordårens förtrollning hade slutat verka och svenskarna återvänt till historiens kanske mer klentrogna och misstänksamma allmäntillstånd. I varje fall var euforin försvunnen och har sedan dess inte återvänt.

Denna förändring av tidsandan märks särskilt i svenska folkets inställning till politiker. Gamla tiders ledande politiker kunde visserligen ogillas av sina motståndare men den allmänna meningen var nog att de var hedervärda personer som arbetade för Sveriges och det svenska folkets väl.

Så är det inte längre. På senare år har de politiska ledarnas anseende gjort en djupdykning. Bara en liten minoritet av svenska folket har något förtroende för dem. Personligen menar jag att det är deras eget fel. De har inte klarat av att inte låta sig mentalt korrumperas av det faktum att de inte längre – sedan partistödet gradvis började införas på 1960-talet – är beroende av några medlemmar och knappt ens av folket annat än en kort stund vart fjärde år.

Om någon hegelianskt sinnad person invänder att varken politiker eller någon annan kan sätta sig över och styra tidsandans virvlande flöde och att vår tids politiker därför är oskyldiga till nationens förfall så registrerar jag artigt synpunkten men fortsätter att utpeka politikerväldets som huvudansvarigt för Sveriges trista tillstånd.

BILD: Finansminister Gunnar Sträng på Örebro-Kurirens redaktion den 1 december 1967.

Patrik Engellau