OPINION Är islam en mer krigisk, intolerant och militant lära än kristendomen? Varför sker fler islamistiska terrordåd än kristna? Varför resulterar karikatyrer av Muhammed i en dansk tidning i upplopp, flaggbränningar och hot och mordförsök mot redaktörer och konstnärer, medan konstnärer som hånar och skändar kristna, såsom André Serrano, vars mest kända verk är en bild av ett krucifix nedsänkt i urin, kan leva helt utan livvakter i en paradvåning i New York, vars adress vem som helst kan slå upp på nätet?

Flera betydligt mer lärda och belästa personer än jag har försökt besvara de här frågorna, dels med utgångspunkt från kulturen hos kristna respektive muslimska folk, dels utifrån de båda lärornas religiösa doktriner i sig. Men kanske man kan finna någon del av svaret från de båda lärornas själva historia, bakgrund, erfarenheter och det sätt och de omständigheter under vilka de uppstod och utvecklades.

Kristendomen grundades av en fattig och kringflackande snickarson från en liten bergsby i Galiléen, som samlade sina anhängare från samhällets absoluta bottenskikt. Han torterades och avrättades under förnedrande former, och hans efterföljare spred långsamt läran genom mission under trehundra år och ofta under svåra förföljelser. Kejsar Teodosius gjorde slutligen kristendomen till statsreligion i det romerska riket, men vid det laget var romarriket redan på fallrepet och kunde knappast ge sig ut på några korståg, utan var tvärtom hårt ansatt från andra kristna; de goter och vandaler som plundrade och styckade upp Västrom tillhörde arianismen, en icke-trinitarisk version av kristendomen som stämplats som kättersk av kyrkan i Rom. Det var först från Karl den Store och frankerrikets uppgång som det blev möjligt att sprida kristendomen militärt aggressivt, och även då skedde det i tämligen liten skala, främst mot underutvecklade och oorganiserade germanska stammar i nuvarande Tyskland. Huvuddelen av kristendomens spridning skedde även då genom mission, och det var så både nuvarande Storbritannien och Skandinavien kristnades. Det är egentligen först under tidigmodern tid, under upptäcktsfärderna och koloniseringen av Amerika, som man på allvar kan börja tala om aggressiv spridning av kristendomen.

Islam däremot, grundades av en köpmansson tillhörande den mäktigaste och mest välbeställda klanen i sin region. Även om han upplevde förföljelser under sin första tid av mission samlade han snabbt anhängare som kunde hävda sig militärt. Han dog av ålder, som en högt vördad och aktad härskare och härförare över ett rike som omfattade nästan hela dagens Arabien. Hans efterföljare gav sig ut på en serie närmast osannolikt framgångsrika krig och fälttåg som på bara lite drygt hundra år expanderade det muslimska riket till att omfatta ett område från Indien till Frankrike. De män som ledde de muslimska härarna när Charles Martel stoppade dem långt upp i Frankrike hade mor- och farföräldrar som mycket väl hade kunnat ha personliga minnen av Muhammed. Längre än så var inte tidsspannet från islams grundande till dess ställning som supermakt.

Mot den bakgrunden är det lätt att förstå kristendomens betoning av ödmjukhet, att be för sina fiender och visa solidaritet med de förföljda, fattiga och utsatta; det var helt enkelt det som krävdes för att alls överleva under sina första formativa sekler. Detta medan islam spreds genom en serie oerhört framgångsrika krig. Krig och Jihad har helt enkelt fungerat för islam, historiskt sett, så därför kan man kanske förstå de nutida islamisternas ovilja att ändra ett vinnande recept.

Men det finns intressanta jämförelser att göra. Vi har lärt oss att associera islam med Mellanöstern och Nordafrika, så därför är det lätt att glömma att även om de flesta araber är muslimer, så är de flesta muslimer inte araber. Världens till befolkningsstorleken största muslimska land är faktiskt Indonesien. Det är ett land med närmare 270 miljoner invånare, varav 98 procent är muslimer. Självklart är det ingen västerländsk mönsterdemokrati – men å andra sidan, vilka länder förutom just västerländska demokratier är det? I Indonesien råder allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, och ingen tvingas bära slöja. Homosexualitet är, om inte precis allmänt accepterat så åtminstone lagligt. I jämförelse med exempelvis Saudiarabien är det en nyliberal utopi. Och framför allt verkar Indonesien inte ha några större problem med militant islamism. Ta bara en sådan sak som hur många personer från våra respektive länder som reste till Syrien för att slåss för IS. Indonesien har en muslimsk befolkning på ungefär 265 miljoner och producerade runt 500 IS-krigare. Sverige, med en muslimsk befolkning på ungefär en halv miljon (beroende på hur man räknar och vilka siffror man väljer att lita på) skickade uppåt 300, enligt Säpo. Om Indonesien haft lika stora problem med militant islamism som Sverige borde i runda slängar 160 000 personer ha rest från Indonesien för att kämpa för IS, ungefär lika många som hela deras armé enligt uppgivna siffror. Varför gjorde de inte det?

Kanske har det att göra med just historien. Islam kom relativt sent till Indonesien, och spreds långsamt och ungefär efter samma mönster som kristendomen i Nordeuropa. Indonesien blev islamskt genom att muslimska missionärer och köpmän förmådde lokala härskare och stormän att konvertera till islam, i kombination med långsam mission, varefter den nya läran långsamt spreds nedåt och utåt genom befolkningen. Först på 1600-talet, tusen år efter islams grundande, var islam helt dominerande i Indonesien – återigen, precis som kristendomen i Skandinavien. Man kan tycka vad man vill om det, men det tycks ändå ha resulterat i en betydligt mer moderat och sekulär version av islam, som inte producerat jihadister och terrorister.

Sveriges muslimska befolkning däremot, kommer från länder och kulturer där islam har spridits genom krig och Jihad. De är i allra högsta grad medvetna om det, och stolta över det. De kommer från länder där deras idéer och religion är en del av den självklara majoritetsbefolkningen. Det är naivt att tro att det inte påverkar integrationen och möjligheten till assimilation i det svenska samhället. Jag tror att vi borde ägna religionshistorien större uppmärksamhet.

BILD: Arabiska krigare till häst. Målning av Adolf Schreyer (1828-1899).

Torbjörn Kastell är ledamot av kulturnämnden för Malmö Stad för Sverigedemokraterna. Han satt i partistyrelsen från 1995 till 2004 som bland annat partisekreterare och andre vice ordförande. Han har tidigare studerat vid journalisthögskolan i Sundsvall och lärarhögskolan i Stockholm med inriktning på historia och religion.