Mohamed Omar: Rise of Skywalker och den nedärvda essensens återkomst

Mohamed Omar

KULTUR När trailern för Star Wars del 7, The Force Awakens, släpptes våren 2015 var jag både pepp och taggad. Det såg ut att bli en fest för nostalgiker som jag. Regissören J J Abrams skulle hitta tillbaka till känslan i de tre första, klassiska filmerna 1977-83. Men förhoppningarna infriades inte.

I Force Awakens hade den manlige hjälten, Luke Skywalker, bytts ut mot en tjej, Rey. Inget fel med hjältinnor, men jag började ana oråd. Skulle den nya trilogin ha en feministisk tendens? The Force Awakens hade så många likheter med den första filmen A New Hope från 1977 att vissa ville se de nya filmerna som en omstart av hela Star Wars-sagan. Vi hade en ung, föräldralös hjälte på en ökenplanet, en gullig robot som bar på viktig information och en ond militärmakt med en gigantisk rymdbas som kan förinta planeter med sitt strålvapen.

Men andra fans anade att allt inte stod rätt till. Det fanns en risk för att vänstervridningen inom den amerikanska filmindustrin, och hela underhållningsbranschen, skulle få för stor påverkan. Och de skeptiska fick rätt – The Force Awakens blev en fortsättning på den älskade rymdsagan, om en galax långt, långt borta, men också ett inlägg i samtidens debatt från ett vänsterperspektiv. Den unga hjältinnan Rey kunde utan någon som helst träning spöa en betydligt starkare skurk, den här filmens motsvarighet till Darth Vader – Kylo Ren.

Den där galaxen långt, långt borta visade sig vara ganska lik vår egen värld. Mot det onda, ”vita imperiet” stod de ”mångkulturella” rebellerna. Det hela såg ut som ett regnsbågsfärgat rymd-AFA i kamp mot stereotypa rymdfascister, ledda av en neurotisk general som var misstänkt lik Eric Trump, Donalds son. Den rödlätte och neurotiske general Hux står och talar inför sin armé i en scen som påminner om nazisternas massmöten i Nürnberg. Orange Man Bad.

Så, 2017, kom tvåan, The Last Jedi. Hjältinnan Rey hittade den åldrade jediriddaren Luke Skywalker på en avlägsen ö där hon fick lära sig mer om kraften. Hennes uppdrag var att övertyga Luke om att lämna ön och undsätta rebellerna som var hårt ansatta av The First Order, imperiets arvtagare. Motståndet behövde honom.

The First Order var en kopia av imperiet. I stället för kejsar Palpatine hade vi Snoke, i stället för Tarkin hade vi general Hux och i stället för Darth Vader hade vi Kylo Ren. Och precis som i de tidigare filmerna så talade de onda, som övervägande bestod av stela vitingar, för det mesta snobbig överklassengelska. Skurken Kylo Ren, talade The Queens English, trots att han var son till Han Solo och prinsessan Leia, vilka båda talade med amerikansk accent. Så accenten tycktes fungera som en markör. Den brittiska accenten står för det gamla Europa, rasism och imperialism, medan den amerikanska accenten står för politiskt korrekta värderingar och mångkultur.

När de första tre filmerna gjordes 1977-83 var förmodligen syftet med denna språkliga uppdelning att påminna om den amerikanska revolutionen mot det brittiska styret. Tuffa, frisinnade och charmigt vulgära amerikaner i kamp mot stela engelsmän. Denna ständiga stereotypisering av engelsmän som högfärdiga och elaka som aldrig någonsin ifrågasätts av antirasister…

Imperiet, denna hybrid mellan det brittiska imperiet och Tredje riket, skulle kanske kunna beskrivas som vänsterns vrångbild, ja, en karikatyr av den gamla europeiska civilisationen. Mot detta vita, onda imperium står en mångkulturell, antiimperialistisk rebellgrupp. Mot den vita enfalden, den smarta mångfalden. De stela vita männen saknar fantasi och empati, medan de blandade rebellerna, är ”nytänkande”. Förutom att vara väldigt vitt är imperiet dominerat av människor, män i mängder, medan man bland rebellerna inte bara hittar alla kön och färger, utan också utomjordingar med ”primitiv” framtoning som ska få oss att tänka på ”den gode vilden” som fick sina kulturer förstörda av europeisk kolonialism.

Det politiska budskapet i de nya Star Wars-filmerna blev näst intill övertydligt när rebellflottans amiral, en blåhårig ”batikhäxa”, satt machokillen, piloten Poe på plats. Men rebellerna var inte bara rättvisekrigare, de har också en del drag som för tankarna till islamisk terrorism. Den blåhåriga amiralen räddade till exempel rebellerna genom en självmordsattack. Men när frihetskämpen Finn ska försöka med samma sak, blir han räddad av en tjej, så klart, som får honom att tänka om.

I spinnoff-film Rogue One (2016) var de islamiska dragen än mer framträdande. På en ökenmåne ligger den heliga staden Jedha City. Staden hade en klyschigt ”österländsk” prägel och i basarerna mötte man utomjordingar i niqab, ansiktsslöja. Där ledde Saw Gerrera ett uppror mot den imperialistiska ockupationen. Hans män hade arabiska drag, bar turban och kallades ”fanatiker”. I Saw Gerrara, vars låter namn misstänkt likt Che Guevara, skulle man kunna se ett försök att ”förstå” den islamiska terrorismen och sätta den i samband med en antiimperialistisk kamp och tredjevärldenromantik.

Det är tveksamt om Hollywood skulle göra en film om ett ondskefullt, islamaktigt rymdimperium lett av bruna och svarta människor som talar med arabisk brytning. Och mot denna stod en grupp vita rebeller. Med stor sannolikhet skulle filmen bli beskylld för att vara både islamofobisk och rasistisk.

Förresten finns det nördar som har grävt djupt i Star Wars-världen och lyckats hitta försonande drag hos rymdimperiet. Det kanske till och med är så att är imperialisterna är de ”the good guys”? De upprätthöll åtminstone fred, lag och ordning i galaxen. Som kejsar Palpatine sade i sitt installationstal: ”Vi är ett imperium av lagar!”

På samma sätt är det inte självklart, vilket det tycks vara för vissa, att det brittiska imperiet var genomgående ondskefullt. Den brittiska imperialismen hör faktiskt till historiens mest välmenande och humana om man jämför den med till exempel den turkiska eller den japanska. Men det gillar inte vänstern att prata om, i stället ska vi bara fortsätta att späka oss själva tills vi sjunker ner i dyn, nedtyngda av skam och skuld. Det är dock tveksamt om världen blir bättre om väst förlorar sin ledande ställning.

Nostalgikern i mig som hoppades att The Force Awakens skulle bli en väckelse för Star Wars hade slutat hoppas för länge sen när spinoff-filmen om Han Solo kom (Solo: A Star Wars Story, 2018). I denna film hade magin och sagokänslan i galaxen långt, långt borta definitivt fått träda tillbaka för vänsterns rättvisekrig.

När den charmige svindlaren och rymdcowboyen Han Solo dök upp i den första filmen A New Hope 1977 blev han en av Star Wars-sagans populäraste figurer. Han hade en hårig sidekick kallad Chewbacca och ett rymdskepp kallat Millenium Falcon. I den nya filmen berättar man alltså hur Han Solo fick sitt namn, hur han lärde känna Chewbacca och hur han fick tag på sitt skepp. Tyvärr klarar inte den nye rollinnehavaren, Alden Ehrenreich, att axla Harrison Fords mantel – han kommer sannolikt att äga rollen för all framtid. Ehrenreichs spjuveraktiga Solo-leende känns påklistrat.

Mycket av Han Solos charm i A New Hope handlade om att han inte är någon hjälte, bara är ute efter pengar, men har ett gott hjärta, och liksom snubblar in rebellernas kamp. I den nya filmen dödar man karaktären genom att göra honom till hjälte som redan från början står på den goda sidan. Men han kan, i den nya Disney-andan, inte klara sig utan en stark kvinna. Denna gång heter hon Qi’ra och spelas av Emilia Clarke, känd från Game of Thrones. Det är hon, inte Han Solo, som vinner slutstriden mot filmens storskurk. I jämförelse med den tuffa Qi’ra är Han ganska mesig. Av fansen på Internet har han fått öknamnet Soylo efter sojan som sägs göra möss av män.

Det är, jag upprepar, förstås inget fel på kvinnliga hjältar eller tuffa tjejer och de får gärna överträffa de manliga karaktärerna i filmen. Men när man ser hur detta sker tvångsmässigt gång på gång och tycks ingå i en vänsteragenda – som trycks in i film efter film – blir det störande och man känner sig som tittare inte respekterad. Man ska uppfostras som en elev i en gammaldags auktoritär skola. Illusionen bryts och i stället för att fly från den trista vardagen till den fantastiska sagovärlden, så dras man in i samtidens debatt, dessutom på ett alltför övertydligt, simplifierat och därmed respektlöst sätt.

För att göra vänsteragendan rentav löjlig i sin övertydlighet hade man infört en robot, L3-37, som skanderar rättvisekrigar-slogans. Karaktären är minst lika irriterande som Jar Jar Binks från prequel-filmen The Phantom Menace (1999), men till skillnad från Jar Jar är L3-37 inte avsedd som comic relief utan bara för att göra bisarra statements om ”lika rättigheter”.

Kanske har någon kättare smugglat in det för att göra parodi av vänstern? Det är möjligt, eller så saknar bara Hollywood-vänstern självinsikt – de ser inte hur löjlig deras ”kamp” har blivit. Enligt Poes lag så kan ju uppriktig extremism lätt feltolkas som parodi. Man skulle kunna göra en självständig tolkning av L3-37 som en metafor för hur robotisk vänstern har blivit. Man bara stänger av det kritiska tänkandet och upprepar slogans som man inte kanske förklara, och när någon tänker annorlunda så blir man ”triggad”, censurerar eller isolerar sig i ett ”tryggt rum”.

Han Solo-filmen på alla sätt förutsägbar – inte bara vad gäller vänstervridningen utan även handlingen och tittaren känner att han befinner sig ett steg före karaktärerna. Det är synd att det skulle sluta så här för Han Solo – han förtjänar att minnas på ett bättre sätt. Med det klimat som råder nu inom kulturlivet kan man dock inte förvänta sig mycket mer – i stället för mäktiga epos får man trista och förutsägbara debattinlägg. Rättvisekrigarna kan helt enkelt inte låta någon att den rena fantasin, glädjen och skaparlusten får flöda fritt någonstans – allt måste underordnas ”kampen”.

Efter över 40 år, tre trilogier och nio filmer ska resan alltså ha nått vägs ände med Rise of Skywalker. Vad finns att säga om denna? The Last Jedi begravde Star Wars, Han Solo skändade graven, Rise of Skywalker gräver upp liket och spottar på det. Det finns nu inget som kan rädda Disneys Star Wars.

Men det finns en bra sak med den sista filmen: den nedärvda essensens återkomst. Rian Johnson som regisserade The Last Jedi fick massiv kritik av fansen för att han kastat ut idén om att kraften går i arv inom olika familjer. I stället för att ha ett ädelt och märkvärdigt ursprung skulle Rey vara vem som helst som kom från ”ingenting”. Man ville i sin normkritik göra jämlikheten till norm i galaxen långt borta. Alla kan bli jediriddare, ingen är exkluderad.

Fansen som klagade avfärdades som ”toxiska” av vänstern, men bakom kulisserna verkar Disney ha insett att de utgjorde en maktfaktor. Det kan vara i syfte att blidka dem som J J Abrams återinsattes för att Make Star Wars Great Again. Han förvandlade jediriddaren Rey från vem som helst till kejsar Palpatines dotter! Ja, visst gör detta sagan något mer sagolik och visst återinför det något av magin som gick förlorad med Johnsons jämlikhetskupp. Man att man vågar hävda jedifamiljernas privilegier räcker inte på långa vägar för att rädda en i övrigt dålig film.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)