Mohamed Omar: Vi har en kultur, en identitet och någonting som binder ihop oss

Mohamed Omar

OPINION Första dagen på ett nytt år – och ett nytt decennium. Månadens namn, januari, betyder ”helgad åt Janus”. Denne romerske gud hade två ansikten: han kunde se både framåt och bakåt. Det gamla året har fortfarande inte riktigt slutat och det nya har inte riktigt börjat. Janus var herre över ödenas växling.

Idag är det också Jesu namnsdag. Det hade jag aning om tills jag på sajten Projekt Runeberg hittade följande stycke i en skolbok från 1906:

Nyårsdagen är årets första dag och första helgdag. Den infaller åtta dagar efter jul och är vår Frälsares namnsdag. Han erhöll namnet Jesus, när han var åtta dagar gammal. I hans namn skola vi börja det nya året med bönen: ”Giv, o Jesus, fröjd och lycka!” På nyårsdagen önska vi varandra ”gott nytt år”. Och det är en vacker önskan, bara den går av hjärtat.

Varje gång jag nämner Jesu namn måste jag lägga till att jag är ateist, annars blir jag misstänkt för att missionera. Men det blir jag ändå…

Jag erkänner att kristendomen för mig inte är vilken religion som helst. Det är trots allt så att kristendomen är vår religion. Vår religion som jag inte tror på. Jag har ingen religion, du kanske inte har en religion, men vi har en religion. I varje liten by i vårt land finns en kyrka. I vår flagga finns ett kors. Ja, vi har en religion som vi fått i arv – som allt färre tror på.

Många som inte har tro kan ändå uppskatta kyrkan som kulturbärare. Även om den blivit betydligt sämre på det.

Jag tycker mig märka ett ökat intresse för svensk kultur. Jag kanske finns i en bubbla? Man kanske ser det man vill se?

Jag har inga siffror som visar att intresset har ökat, men det är mitt intryck av flödet i sociala medier. Kanske säger också opinionssiffrorna, Sverigedemokraternas tillväxt, något om detta? Det kallar sig trots allt ett sverigevänligt parti.

Det förflutna, framtiden, tidens gång. På något sätt tycks min egen historia löpa parallellt med Sveriges. För ungefär tio år sedan var jag muslim och tyckte, ganska oreflekterat, att mångkultur var bra. Jag har sedan dess gjort en resa: jag har lämnat islam och återupptäckt den svenska kulturen. Jag har blivit en som kritiserar islamiseringen, massinvandringen och mångkulturalismen.

Det känns som om jag inte gjort denna resa ensam. Jag har haft sällskap. Visst, ytterst få svenskar har varit muslimer, men man var nog i allmänhet mindre kritisk för tio år sedan. Den kritiska inställningen, den skeptiska synen, har ökat.

När jag tittar tillbaka på min historia ser jag olika orsaker till varför jag blev den jag är, till varför jag tänker som jag gör. Det där mötet med en viss människa, den där boken jag läste, den där händelsen.

Så är det för varje individ som gått i en mer sverigevänlig riktning under detta decennium. Man har sina egna förklaringar, grundade i egna erfarenheter. Men samtidigt har vi alltså alla varit en del av ett kollektiv, en strömning, en riktning. Det är ganska mystiskt. Jag tror mig hela tiden tänka och agera utifrån egna motiv, min egen vilja, men där ute finns andra människor som rör sig i samma riktning, som genomgår en liknande utveckling.

Som individ, tänker jag, är man både ledare och ledd. Man påverkar andra och påverkas. Vissa leder i högre grad än de blir ledda, men även de är ledda.

I korthet: jag har en känsla av att jag som individ och svenskarna som kollektiv har rört sig i ungefär samma riktning.

Jag djupdykte i mångkulturen och islam, vilket gjorde att jag började funderar över den egna svenska kulturen. En gång, som nu känns väldigt länge sen, sa Mona Sahlin:

”Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Man får säga att svensk kultur är töntig, men inte att kurdisk, afghansk eller somalisk kultur är töntig. Det är inte fint att säga så. Det är till och med anstötligt.

Mona Sahlin hade så klart fel. Jag ser det som mitt uppdrag att lära mig mer om detta, och inspirera andra. Det finns människor där ute som känner sig hemlösa och vilsna, som har dåligt självförtroende. De behöver muntras upp. Vi kan alla känna så. Jag kan känna så.

Poeten Erik Gustaf Geijer skrev en dikt med titeln ”På nyårsdagen 1838”. Han hade bytt riktning i livet och gett sig ut på en resa:

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

Poeten kände sig som en bräcklig farkost på ett stort hav. Jag tänker att den bilden passar för Sverige som land. Det är ett litet och skört land i det hav som är världen med alla dessa folk och nationer. Vi har länge viftat med alla världens flaggor och ömmat för alla världens folk. Reinfeldt bad oss öppna våra hjärtan. Under det gångna decenniet har jag, och allt fler svenskar, öppnat våra hjärta för det egna hemlandet. Vi har sett att det behöver oss, liksom vi behöver det.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)