OPINION Runt om i världen har dagens politiker– inte bara svenska eller europeiska – fått se förtroendet från medborgarna minska alltmer. Det finns tydliga orsaker till denna minskning. I grunden beror det på att det politiska system, som etablerades i samband med den allmänna rösträttens införande, indelades efter det dåtida samhällets uppbyggnad, tydligt återspeglat i höger-vänsterskalans förklaringsvärde för väljarnas röstande.  

Under senare år har grunden för denna indelning till stor del eroderats. Industrin har minskat sin andel av ekonomin, den offentliga sektorn och de privata tjänsterna ökat. Samtidigt har de privata tjänsteföretagen blivit allt mer beroende av det offentliga. Mycket av den offentligas sektorns tjänsteproduktion sköts nu av privata företag. 

Folkvandringarna har tilltagit. Befolkningarna i många länder har blivit alltmer splittrade i grupper med olika värderingar och seder. 

De politiska partierna, många med rötter i det slutande adertonhundratalet, eller i början på nittonhundratalet, har svårt att orientera sig i det nya politiska landskapet. Vissa tror att lösningen står att finna i en anpassning till de invandrade grupperna. Andra lyssnar mer till den urbana, välutbildade så kallade elit, som i sin tur ser sig som värnare av de invandrande gruppernas intressen. 

Denna anpassning har inte varit så lyckad, men de gamla partierna har hankat sig fram – till de allra senaste åren. Då har främst de socialdemokratiska partierna skrumpnat ihop. I sammanhanget har de svenska socialdemokraterna klarat sig ovanligt bra, men nu försvinner marken också under deras fötter. 

Viken är förklaringen? Globaliseringens nackdelar har blivit allt mer uppenbara. Gamla yrken och yrkesfärdigheter försvinner, och med dem gammal yrkesstolthet. De gamla näringarna, i Sverige väl symboliserade av ”Bruket”, tynar bort och försvinner. De har ofta verkat på små orter, omgivna av landsbygd. Ungdomarna på dessa orter ser ingen framtid hemma utan flyttar till staden, ofta en storstad. Landet blir uppdelad i en urban del med framtidstro och en landsbygdsdel som förtvinar och befolkas av åldringar. 

Den så kallade urbana eliten har åsett detta med förtjusning. De bejakar globaliseringen och inte minst den med denna allt mer ökande folkvandringen. De ser omhändertagandet av de nytillkomna som en ädel uppgift. Därigenom blir inte bara de vinnare utan också en stor del av jodens fattiga. 

Men förlorarna i denna utveckling finns på nära håll. De har inte uppmärksammats av de gamla partierna. Nya partier har fått göra sig till deras företrädare, i Sverige SD. 

Det finns ändå gamla partier som har uppmärksammat förlorarna och gjort sig till deras förespråkare. Det gjorde nyligen Tories i England och kunde därigenom för första gången slå ut Labour från gamla industridistrikt i Englands norra delar (inte Skottland).   

Det går alltså att orientera sig också i det nya landskapet, men det räcker inte. Partiledningarna måste anpassa sig, det vill säga ändra sin politik. Också det är svårt, kanske svårare. Den svenska socialdemokratin styrs av personer som bejakar identitetspolitik – politiken blir bättre ju fler minoriteter den kan gynna, i all oändlighet. Den dominerande minoriteten, den som främst styr politiken, är muslimerna.  

Allt fler upptäcker denna styrning från och för muslimerna och ser också den därmed följande anti-sionismen. Det har förödande följder för partiets trovärdighet. 

När alla de gamla partierna drabbas av minskad trovärdighet befolkas länderna – också Sverige – av många missnöjda, ja förtvivlade och uppgivna väljare. De vet inte vem eller vilka de skall sätta sin tilltro till. Det finns en marknad också för uppenbart ogenomtänkta och omöjliga idéer.  

Jag har till exempel svårt att förstå dem som å ena sidan säger sig vara emot välfärdsstaten, och samtidigt å andra sidan vara mot invandring. Invandring – i stor mängd – är just den effektiva hävstång, med vilken välfärdsstaten skulle kunna rubbas och slås sönder. Därigenom kan en ordning framtvingas i vilken den enskilde ensam får ta ansvar för sitt liv.  

Vi har redan kommit en bit på denna väg. De offentliga budgeterna klarar inte av både invandrarnas krav och producerandet av de offentliga tjänster vilka är avsedda att tillgodose den ursprungliga befolkningens behov. Om nu nedrivandet av välfärdsstaten är det viktigaste, varför då inte bejaka invandringen? Utan välfärdsstat får ändå den enskilde bara lita till sig själv och därmed borde inte en omgivning av invandrare vara till något större besvär. Också i detta landskap kommer det att finnas öar med svenskar. Dem kan man besöka och där umgås med deras invånare. 

Jag förstår att de som önskar riva ned välfärdsstaten hellre skulle se en befolkning med högst några öar eller skär av invandrare, i ett hav av självständiga, av staten oberoende svenskar – men man kan inte få allting samtidigt.