Richard Sörman: Sveriges påstådda vilsenhet är vänsterns vilsenhet

Richard Sörman

IDÉ OCH KULTUR Det är lätt att hävda att Sverige har gått vilse: Vilka är vi? Vart är vi på väg? Men faktum är att vi är många som inte alls har gått vilse och som ser hur tydligt som helst vad Sverige ska vara och vad Sverige behöver. Sveriges påstådda vilsenhet är vänsterns vilsenhet. Den kan de få behålla för sig själva. Vi andra vet vad vi vill och vart vi är på väg.

Man ska ha tålamod när man läser opinionsartiklar. Alla skribenters avsikt är inte att säga rakt ut vad de tänker. Om problemet A kräver en kontroversiell lösning som heter B väljer många skribenter att bara säga A utan att säga B. De kanske tänker B, men vågar inte uttala det.

Personligen har jag svårt för tålamod i de här sammanhangen. Tala ur skägget människor! Ödsla inte tid på att ställa frågor ni redan vet svaren på! Men kanske borde jag ta det lugnt. Kanske är det rätt att börja med att påpeka problemen. Lösningen får vi ta sedan. Den kanske är ofrånkomlig i alla fall.

Ett bra exempel på hur man som skribent kan säga A utan att säga B ges i en nyskriven artikel (den är inte daterad) i tidskriften Axess av Henrik Nilsson: Ett famlande i blindo. I en sympatisk och välskriven text argumenterar Nilsson för att vi i Sverige inte längre vet vilka vi är och att vi inte längre kan samlas kring ett gemensamt projekt.

Bra ämne! Verkligen! Sverige genomgår en existentiell kris. Det Sverige vi ser på vykort och på Skansen existerar fortfarande till viss del, men bilden känns inte längre lika trovärdig. Även den nya och alternativa bilden av en spännande mångkultur har tappat sin trovärdighet. Det mångkulturella Sverige framstår mer och mer som ett problem snarare än som åtråvärt ideal, även för dem som tidigare var entusiastiska.

Nilsson är öppen med att han ser immigrationen som en försvårande faktor för en enhetlig självbild. Men problemet är att han själv aldrig tar ställning mot immigrationen och att han inte säger ett ord om några lösningar. Och dessutom: Nilsson verkar mest beklaga sig över polariseringen och över det faktum att vi svenskar står så långt ifrån varandra i frågor som ändå är avgörande för vårt lands framtid. Det är alltså vilsenheten i sig som oroar Nilsson.

Men ärligt talat: Vem bryr sig om vilsenhet och polarisering? Vem bryr sig om att vi inte kan kommunicera? Gustav Vasa och Nils Dacke kunde inte heller kommunicera. De visste vad som gällde i alla fall: Man slåss för det man tror på och det land man vill leva i.

Nilsson skriver:

”Den nuvarande regeringen och de regeringsalternativ som tornar upp sig ter sig alla bräckliga, inte bara på grund av det parlamentariska läget, utan för att de samtliga tycks ha svårt att staka ut en gemensam samhällsvision. Och över allt svävar naturligtvis den oroande frågan: Går det ens längre att samsas runt ett gemensamt projekt? Eller har vi redan glidit isär för mycket?

Klart är att vi under överskådlig tid lär fortsätta att famla i blindo – i en sorts landsomfattande dimma där varken bortförklaringar eller desinformation saknas, en dimma som bara tycks tätna. Det vi till att börja med skulle behöva är förmodligen en nationell upplysningskampanj i den civiliserande konsten att vara oense kring dessa frågor; en gravt försummad färdighet hos oss, som inte desto mindre lär bli central framöver.”

Jag vänder mig här alltså mot tanken att vi nödvändigtvis måste stå samlade kring ett gemensamt samhällsprojekt. Som om själva gemenskapen skulle vara det viktigaste oberoende av vilken gemenskap det handlar om. Nils Dacke och hans mannar hade säkert fått vara med i Gustav Vasas samhällsprojekt om de lydigt betalat in sina skatter och uppträtt beskedligt mot kronan. Men de var inte intresserade av Gustav Vasas samhällsprojekt. Och vi är många idag som inte är det minsta intresserade av det utopiska och djupt Sverigefientliga samhällsprojekt som dagens regering och dess stödpartier står för.

Det är sant att Sverige kan beskrivas som ett vilset land. Men den vilsenheten kommer av att vi haft en samhällselit som totalt sagt upp kontakten med verkligheten. Själv känner jag mig inte ett dugg vilsen. Inte politiskt i alla fall. Jag ser tydligt att vi måste återupprätta en svensk självkänsla, att vi måste återupprätta legitimiteten i omsorgen om det egna, att vi måste bryta med vänsterns utopiska och djupt destruktiva samhällsprojekt, att vi måste stoppa vänsterfeminismens inflytande i samhället, att vi måste ha ett stopp för ytterligare flyktingmottagning och att vi måste börja skicka ut människor från vårt land som inte ska vara här.

Vänstern håller inte med om det. Vem bryr sig? De har fel och vi har rätt. Här gäller det alltså att inte låta vänsterns vilsenhet (se flera artiklar i ämnet) bli vår egen vilsenhet. Vänstern har lett Sverige vilse. Det är upp till oss andra att hitta hem igen. Att fienden går vilse är inget problem. Det är bara bra. Det mångkulturella Sverige var naturligtvis ett självmordsprojekt: Hur skulle vi kunna hitta oss själva genom att bli allting annat än det vi själva är?

Kanske var det något av detta Henrik Nilsson egentligen tänkte? Jag vet inte. Problemet A beskrivs hur som helst i texten, men lösningen B omnämns inte. Problemet med Sveriges vilsenhet löses med att politiska krafter som vill att Sverige hittar hem till sin historia och sin identitet tar över. Snart är det 2020. Nya tider alltså. Förhoppningsvis kommer den svenska borgerliga konservatismen kasta av sig sin konflikträdsla och stå upp för det som verkligen gäller. Missmod och vilsenhet leder inte framåt.